Olönsamt. Läraryrket är ett av flera yrken som kräver lång akademisk utbildning samtidigt som lönerna är måttliga.
Det är återigen dags att sjunga om studentens lyckliga dag. I veckorna kommer drygt 80 000 mössprydda ungdomar i Sverige sannolikt att få svara på alla släktingars stora fråga:
– Och vad händer härnäst då?
För många är det självklara svaret att studera vidare – om inte genast, så efter ett par år av att samla på sig arbetslivserfarenhet eller släpa en ryggsäck genom Sydostasien. I många år har andelen unga som söker sig till högre utbildning ökat, vilket inte är så konstigt: Arbetsmarknaden idag, och i synnerhet i framtiden, kräver alltmer specialisering. Det behövs färre som kan stå i kassan, och fler som vet hur man programmerar snabbkassornas datasystem.
Generation Z – till vilken dagens studentfirare hör – är dessutom en generation präglad av individualism och visioner om självförverkligande. Man är mindre benägen att ta den trygga vägen till försörjning via pappas byggfirma, och mer benägen att välja karriär baserat på egna intressen och drömmar om personlig utveckling. I synnerhet kvinnor söker sig i allt högre grad till våra lärosäten, vilket inte sällan används som argument för påståendet att ekonomisk ojämställdhet kommer “reda ut sig av sig själv”: Kämpar man bara på med studierna, finns goda möjligheter till välbetalda jobb i framtiden.
Mycket tyder tyvärr på att så inte är fallet. Sverige är nämligen det OECD-land där det lönar sig sämst att plugga vidare efter gymnasiet. Med det i åtanke är det nog för väl att vi inte spenderar särskilt mycket pengar på vår utbildning, annars vore det ekonomiskt hål i huvudet att ens snegla mot ett universitet. Den som väljer att läsa vidare gör ändå en investering: Akademikern investerar utöver tid och energi ett par år av sitt liv under vilka denne hade kunnat tjäna egna pengar, istället för att leva på studiemedel som kostar både staten och individen själv under ett senare stadie i livet.
Till skaran räknas inte bara ännu en filosof som lär få det kämpigt i jobbsökandet, utan även bristyrken som lärare, farmaceuter och sjuksköterskor. Vi förlitar oss idag på att människor väljer dessa banor av intresse och en vilja att hjälpa andra. Skulle du välja ‘fel’ riktning första gången, kan du få särskilt stöd till dess att du fyller 63. För den som redan på studentflaket vill utbilda sig vidare inom en sektor där det råder brist på kompetens, råder också brist på ekonomiska incitament.
Olivia Lindroth Steinwall är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Kollektivavtal och en politik för ekonomisk jämlikhet har gjort att avståndet mellan fattig och rik i Sverige är förhållandevis kort. Något som har både för- och nackdelar. Problemet är att avståndet krymper även mellan den som firar studenten och den som firar en universitetsexamen. Åtminstone om vi ser till förutsättningar för en schysst lön – vilket, av indikationerna att döma, också är ett intresse som väger tungt för dagens unga.
Det enorma pådrag som är svenska studentfiranden är en kvarleva från en tid då endast en minoritet tog studenten. Idag är varken en gymnasieutbildning eller en universitetsexamen vad det en gång var. Det har minst sagt skett en inflation på utbildning.
Vill vi att dagens studenter ska välja att läsa vidare till samhällsbärande yrken bör vi inte enbart sätta tilltro till god vilja, utan skapa en arbetsmarknad som premierar nödvändiga kompetenser. Annars lär en hel del sektorer få svårt att konkurrera med Z-barnens vilja att hitta sig själva.