Förra veckan skrev Linnea Öhman (Mp), tillsammans med partiets språkrör, en debattartikel för Miljöpartiet. Den belyser betydelsen av att det finns en produktion i Sverige av batterier som medför en snabbare elektrifiering av transportfordon. Och den betonar vikten av att kompetensen som Northvolt byggt upp i Skellefteå stannar kvar.
Analysen som Öhman gör ihop med sina partiledare är riktig: Europas geopolitiska position försvagas av Northvolts konkurs, och förlusten av kvalificerad arbetskraft försämrar näringslivets konkurrenskraft. Trots det bör inte staten inte bli Northvolts nya delägare, vilket Miljöpartiet argumenterar för.
Som skäl för sitt förslag menar Öhmans parti att staten måste ”peka ut riktningen” för att visa investerare att batteriproduktionen i Sverige ska fortsätta. Av denna önskan kan man få intrycket att staten inte fullgör sitt ansvar för Northvolt. Men få företag har fått en sådan stark politisk uppbackning som Northvolt åtnjutit.
Gröna EU-lån, statliga bidrag och en kommun som vänt på varje sten. Med alla möjliga politiska medel har bolagets etablering möjliggjorts. Trots det omfattande stödet gick Northvolt omkull som den största svenska konkursen i modern tid.
Ska bolaget överleva kan det inte ske med statligt stöd, för det krävs privata investeringar som tillför bolaget både kapital och rätt kompetens. Det senare har delvis saknats därför att Northvolt har tecknat avtal som inte hållits. Arbetsmiljön har försummats, och mängder av miljöfarligt avfall har förvarats inne i fabriken i strid med miljölagar. Och bolagets sätt att sköta sina finanser kan som bäst beskrivas som undermåligt.
I dagsläget vet vi att Northvolt har beviljats cirka 600 miljoner kronor i olika former av offentligt stöd från svenska myndigheter. Samt finansierats med 5,8 miljarder kronor från svenska pensionsfonder. Vad ytterligare miljarder från skattebetalarna skulle göra för skillnad, då som nu, är en fråga Miljöpartiet borde fundera mer på. Det vi vet är att bolagets förluster snarare ökat än minskat i takt med att bolaget säkrat nya pengar från sina investerare och långivare. Trots denna vetskap ropar Miljöpartiet på en gammal lösning: Bolaget behöver mer pengar - även från skattebetalarna.
Visst är det i rådande läge lätt att snudda vid tanken att staten ska vara en av bolagets räddare i nöden. Särskilt för Miljöpartiet, som mer än något annat parti vill se statliga investeringar i ny teknik för ett bättre klimat. Det skulle dock vara ett misstag av staten att bli delägare i Northvolt.
Staten är inte – och ska inte vara – en riskkapitalist. För varje skattekrona som investeras i ett bolag som marknaden förlorat stora delar av förtroendet för, ökar risken för en förlust som skattebetalarna får ta notan för. Särskilt om man fortsätter investera skattemedel i ett bolag som efterlämnat skulder i miljardklassen.
Visst skulle ett statligt ägande I Northvolt ge ökad insyn och möjlighet till påverkan. Men det innebär även att skattebetalarna bär risken som privata aktörer ser ut att inte vilja bära mer. Och statlig styrning är ingen lösning som garanterar att Northvolt en dag blir ett lönsamt bolag.
Skattebetalarnas stöd ska riktas till människor som fått sitt liv ställt på ända. Och till alla småföretagare som jobbat åt Northvolt, men inte sett röken av sina pengar på länge. Även när den gröna omställningens flaggskepp gått på grund ska staten hålla sig från att komma till undsättning. Northvolt får gärna lyckas. Men det är inte de svenska skattebetalarnas ansvar att se till att så sker.