En bra start, men inte tillräckligt, sa Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson.
Positiva drag, men också saker som är otillräckliga, sa Martin Ådahl, hennes kollega i Centerpartiet.
Helhetsomdömet om regeringens höstbudget är en av få saker som V och C är överens om.
Visserligen ställde sig båda bakom en av budgetens större satsningar, sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare. Men att foga ihop dessa två partier i den ekonomiska politiken är milt uttryckt en snårig uppgift.
Ändå är det vad finansminister Magdalena Andersson (S) måste göra om hon inte vill se sin budget falla i riksdagen och tvingas välja mellan att avgå eller att regera på en moderat budget.
Det är också så man bäst förstår en del av satsningarna: som ett sätt att lösa de parlamentariska knutarna i riksdagen, snarare än som ett sätt att lösa de samhällsproblem som är mest brännande.
Vänsterpartiet har blidkats om sjukförsäkringen. Centerpartiet ska tilltalas av inkomstskattesänkningar och landsbygdssatsningar.
Magdalena Andersson räknar kanske med att det, i kombination med att inget av partierna vill orsaka en regeringskris, ska räcka.
Budgetens andra syfte är förstås att ge regeringspartierna ammunition till valrörelsen. Miljöpartiet har förhandlat till sig medel för klimatsatsningar och för att skydda stora mängder skog från avverkning. S satsar i sin tur nästan 28 miljarder på välfärdsområdet.
Budgeten är spretig och lider av en hel del märkliga prioriteringar. Det kan exempelvis inte betraktas som något annat än valfläsk att bygga ut en av världens mest generösa föräldraförsäkringar med ytterligare en vecka.
Åklagarmyndigheten får samtidigt inte mer än marginella tillskott.
Även när regeringen prioriterar mer rimligt går det att ha invändningar. Varför sker till exempel satsningarna på vården återigen i form av riktade statsbidrag som ökar den kommunala och regionala byråkratin och motverkar långsiktig planering?
Regeringen ska också försöka minska långtidsarbetslösheten. Den har de senaste åren blivit en alltmer problematisk del av arbetslösheten i stort. Att försöka tackla den är alltså klokt, men återigen sker det praktiskt taget enbart genom satsningar på bättre matchning och på kompetensutveckling, i stället för att försöka sänka trösklarna till arbetsmarknaden och kostnaden för att anställa.
Regeringen använder budgeten för att kryssa igenom ett minerat politisk landskap och försöka ta sig helskinnad till valet.
Det återstår att se om de lyckas, men även om de gör det är budgeten för nästa år – för att använda Ulla Anderssons och Martin Ådahls ord – minst sagt otillräcklig.