Om sommarlovet leder till sysslolöshet kan det bli rätt så tråkigt.
Få saker provocerar en hel yrkeskår så mycket som att påstå att “lärare har sommarlov”. Det är rimligt att yrkesarbetande vuxna blir provocerade när de blir tilltalade som om de vore barn, använder samma begrepp som när de pratar med ett barn, men det är fortfarande ett faktum att lärare åtminstone har, om inte rättighet till, möjlighet att ha fler veckors sammanhängande semester och större flexibilitet under sommaren och mer flexibilitet under elevernas skollov och storhelger än vad många andra yrkesgrupper har. Den möjligheten är en av fördelarna i ett slitigt och, i många fall, underbetalt yrke.
Myten om lärarnas långa “sommarlov” är en kvarleva från en svunnen tid när barn behövdes för att arbeta på gården eller med skörden under somrarna, precis som det fanns ett “skördelov” under hösten. På den tiden fanns inte begrepp som “administration” eller “individuell utvecklingsplan”. Prov rättades genom att sätta R och bockar utifrån ett färdigt facit. Det som i dag kallas för “högstadiet” var ett privilegium för rika eller särskilt begåvade barn, och gymnasiet en plats för eliten.
Johanna Schreiber menar att det behövs en diskussion om antalet skoldagar och skolårets fördelning över året.
Som bekant ser både lärarnas och elevernas verklighet annorlunda ut idag. Samtidigt som arbetsbördan har ökat sjunker elevernas resultat, kunskapssegregationen ökar, och till och med högpresterande barn har slutat läsa böcker på fritiden. Eleverna behöver helt enkelt fler undervisningstimmar och mer tid i skolan. Men varje gång frågan om att förlänga terminerna, skoldagarna eller införa ett treterminssystem diskuteras sparkar lärarkåren bakut.
Om Liberalerna vill bli ett skolparti på riktigt krävs det att man, med nyvalda partiordföranden, tillika utbildnings- och informationsminister, Simona Mohamsson i spetsen, arbetar fram idéer kring hur ett sådant system skulle kunna bli verklighet. För att de idéerna ska kunna arbetas om till konkreta förslag och verkliga reformer måste de inte bara tröskas genom det vanliga förhandlings- och voteringsmaskineriet.
Johanna Schreiber är skribent vid Liberala Nyhetsbyrån (LNB).
Först och främst måste de omfamnas, eller åtminstone accepteras, av en redan stressad, pressad och stundtals ganska förbannad yrkeskår som, om Liberalerna fick önska, skulle tillhöra en stabil grupp kärnväljare. Det är en svår utmaning, men på något sätt måste de lyckas nå någon form av lösning. För både elevernas, lärarnas och sin egen trovärdighet, i längden överlevnads, skull.