På Forum i Malå har skribenten firat många långfredagar.
– Är det någon som firar påsk på riktigt nu för tiden?
Frågan ställdes av en kollega häromdagen. Och såklart är svaret ja. "På riktigt" kan ju vara så olika, men många upplever att påsk är en viktig högtid att fira.
Det är värt att påminna om de olika bottnar som ligger under påskhögtiden. I Sverige har helgen utvecklats till en familjehögtid uppblandat med mat, fjällresor, påskkärringar, trädgårdsarbete och godis. Det är en botten.
En annan botten är den kristna historien där påsken handlar om död, sorg, uppståndelse och glädje. Men där emellan, efter döden och innan uppståndelsen finns några dygn som visar djupa mänskliga egenskaper. En av de mest fascinerande delarna av den historien, tycker jag är kvinnorna som gick till graven för att smörja in Jesus kropp, enligt den lokala sedvänjan. Det som intresserar mig är att de ville göra något som kan framstå som helt meningslöst, men som ändå kunde skänka värdighet till ett omänskligt samhälle.
Jag växte upp som pastorsson i Pingstkyrkan. Under många år var påsken för mig detsamma som "Ungdomens dag" på Filadelfia i Malå. Höjdpunkten var kvällsmötet på gamla bion "Forum". Där framträdde den tillfälliga kören med tillresta ungdomar som hade övat under dagen. Jag minns hur jag brukade hjälpa pappa att bära den stora plywoodskylten, med reklam för dagen, till hörnet av torget mot kyrkan. Det vill säga vi satte upp skylten på Svenska kyrkans (eller "statskyrkan" som vi sa) staket ut mot torget. Vi tyckte inte att Svenska Kyrkan var dålig, men kanske lite lam och överspelad. Vi var ju med i en sann kristen gemenskap. Vi tyckte vi firade påsk på riktigt!
Men Pingstkyrkan var såklart en lilleputt jämfört med Svenska Kyrkan. I mitten av 1980-talet, precis när jag hjälpte pappa med den där skylten, hade Svenska Kyrkan drygt sju miljoner medlemmar. Statskyrkan var i väldigt hög grad en samhällsinstitution som levererade bröllop, begravningar, krisstöd och kulturvård till Sverige. Idag är den en frikyrka, som i juridisk mening står sida vid sida med andra samfund.
Eftersom det är helt frivilligt att vara medlem är det många som väljer bort kyrkan. Enligt nyhetsbyrån Newsworthy är ungefär 52 procent av Sveriges befolkning medlemmar. Lite drygt hälften alltså. I vissa församlingar ligger medlemsantalet under hälften. Det gäller exempelvis för Ålidhems församling i Umeå där endast 49 procent är med. I norranområdet varierar medlemsantalet mellan 60-70 procent, vilket alltså är ett högt genomsnitt om man jämför med riket.
Andreas Westerberg är politisk redaktör på Norran.
Medlemstappet innebär såklart problem för kyrkan eftersom det minskar antalet människor som kan dela på alla kostnader. Samtidigt är medlemsutvecklingen ett hälsotecken för det svenska samhället. Religion ska vara frivilligt och det är värdefullt att vi alla får välja vilka gemenskaper, föreningar och organisationer som vi vill höra till. Svenska kyrkans egna prognoser pekar mot att 2026 blir året då färre än hälften är medlemmar och att bara var tredje svensk kommer vara medlem år 2050.
Det finns alltså skäl för långfredagsstämning. Samtidigt blir det konstigt att värdera betydelsen av kyrkans roll i samhället utifrån hur stor den var under statskyrkotiden. Värdet borde ligga i om den kan vara en plats för troende människor att mötas, och om den kan bidra med kristendomens viktigaste arv i dagens samhälle.
Om kyrkan orkar vara tre kvinnor vid en grav som skänker värdighet i ett hårt samhällsklimat, då finns det en uppståndelse värd att tro på. Att fira påsk på riktigt är att visa omtanke. Det är det många som vill göra.