Liudmyla Horosjko, 41 och Jehor Horosjko, 49 är initiativtagarna bakom Pekelna Kuchnia eller Hell’s Kitchen som det kallas i engelsk översättning.
I en källarlokal i Charkiv pågår febril aktivitet. Det bärs lådor och matbehållare, skramlas i kastruller, fräses i stekpannor, spolas i kranar.
Jag är i Pekelna Kuchnia eller Hell’s Kitchen som det kallas i engelsk översättning. I detta förhållandevis lilla kök tillagas det 1 100 måltider varje dag. Maten körs ut till ett dussin vårdavdelningar för sårade ukrainska soldater. Landets försvarare som är inlagda på militärsjukhus i trakten utfodras bra. Men för de som hamnat på civila motsvarigheter är kosten otillräcklig och det är här Hell’s Kitchen fyller en uppgift.
Köket är helt och hållet ett privat initiativ av några lokala eldsjälar. Motorn i verksamheten är makarna Jehor Horosjko, 49, och Liudmyla Horosjko, 41. Före det fullskaliga kriget hade båda lukrativa jobb i IT-sektorn men tvingades sätta de karriärerna på paus.
Liudmyla föregriper min fråga om hur och varför. ”Det var inte vi som bestämde oss för detta, ryssarna bestämde åt oss” säger hon syftande på att kriget skapat en ny verklighet med nya prioriteringar och nya livsval.
Hon minns hur allt började. De ryska styrkorna stod nära Charkiv. Stadens försvar organiserades snabbt men en del logistikfrågor som mat hamnade i bakvatten. Frivilliga krafter grep in för att se till att maten tillagades och levererades till soldaterna vid fronten.
Soldatmat. Genom ett frivilligt initiativ får sårade soldater näringsriktig mat så att de kan återhämta sig.
Hell’s Kitchen levde då verkligen upp till namnet. Man fick fram nästan dubbelt så många måltider mot i dag med drygt halva dagens personalstyrka och i lokaler som inte alls var anpassade för detta men som hade bombskyddliknande källare – det var särskilt viktigt på den tiden. Liudmyla berättar att hon inte sov mer än tre-fyra timmar per natt under de första fyra månaderna.
Köket drivs i dag av ett sextiotal volontärer varav 15 är utlänningar. Jag får en pratstund med två av dem. Norskan Rina Kelly Christensen, 36, från Kristiansand är inne på sin andra omgång frivilligarbete i Ukraina under kriget. Hon jobbade som egenföretagare i musikbranschen och hade utrymme att resa iväg. Alan Clegg, 59, från North Carolina i USA har varit här i landet i två och ett halvt år. Hans arbete inom IT-säkerhet gav goda inkomster som gör att han kan hålla sig flytande länge i Ukraina.
Alan Clegg, 59, från North Carolina i USA har deltagit i olika former av frivilligarbete i Ukraina i två och ett halvt år.
När de talar om kriget framgår det att de drivs av ett rättvisepatos. Alan förklarar att han tilltalades av möjligheten att se och bidra i en tydlig strid mellan gott och ont, delvis i kontrast till de sentida krig som USA har fört.
Men hur idémässigt välmotiverad man än är, blir man inte långlivad som volontär utan en god arbetsmiljö. Och här tycks Liudmyla, Jehor och de andra i ledningen ha skapat något som fungerar.
Alex Voronov är skribent på Liberala nyhetsbyrån. Bilden är tagen i Kostiantynivka vid ukrainska fronten.
De här gräsrotsinitiativen är också mycket viktiga i det internationella stödarbetet för Ukraina. Små, platta, snabbfotade organisationer kan reagera på behov och täppa till luckor på ett sätt som större aktörer inte kan. Men även om donationer från civilsamhället är centrala för den här verksamheten, är de medel som kan mobiliseras inom Ukraina mycket begränsade. Ofta behöver grundplåtarna komma från utlandet och helst på ett långsiktigt, förutsägbart sätt. Internationella biståndsgivare bör vara medvetna om detta när de beslutar om sitt stöd.