Operationssal. Väntan på operation kan vara lång i Västerbotten.
För en tid sedan upptäcktes en oroväckande stor knöl i ett bröst. Inom några dagar genomfördes ett besök på vårdcentralen och därefter en mammografi. Sedan blev det tyst. Det tog två månader innan en kallelse till vidare undersökning i Umeå skickades ut – och tiden för besöket låg ytterligare flera veckor fram i tiden. Nästan tre månader förväntades personen vänta, med både fysisk smärta och en handlingsförlamande oro, som ständig påminnelse om att det kunde finnas cancer i kroppen.
Nu hade personen tillgång till en privat vårdförsäkring och kunde därmed få besked inom en vecka, genom att resa till en bröstcancerklinik i Stockholm. Men samtidigt som lättnaden över snabb och professionell vård var påtaglig, väcktes också en fråga: Ska det verkligen krävas en privat försäkring för att få hjälp inom rimlig tid?
Den som söker vård för ett nytt eller försämrat hälsoproblem har rätt till medicinsk bedömning inom tre dagar. Region Västerbotten redovisar en måluppfyllnad på cirka 80 procent – vilket är betydligt lägre än rikssnittet på omkring 90 procent, men det är inte en katastrofal siffra. Frågan är bara vad statistiken egentligen speglar? Att träffa en läkare är inte alltid samma sak som att få en faktisk bedömning. Och hur många bokas snabbt till ett första besök, men får vänta på uppföljande vård?
När jag lyssnar runt i min bekantskapskrets framkommer många exempel: en person som väntat över ett år för att få ett misstänkt födelsemärke bedömt och som uppmanas att själv "ligga på" för att få remissbesked. Operationer som erbjuds i södra Sverige på grund av långa väntetider här hemma, där resan ska ske med billigaste möjliga transport och möjlighet till rimlig eftervård är oklar. Idrottande ungdomar som riskerar att tvingas avsluta sina satsningar på grund av utebliven hjälp med långdragna besvär.
Det här är inte undantag. Det är vardag. I Västerbotten – och för oss i Skellefteå – håller tilliten till vården på att luckras upp, bit för bit. För vad säger det egentligen när du med privat vårdförsäkring får hjälp inom veckan, medan resten står i kö så länge att symptomen hinner normaliseras… eller förvärras?
Åsa Svanberg är skelleftebo och fristående ledarskribent på Norran.
Ska det verkligen behövas en privat försäkring för att känna sig trygg med att bo i Västerbotten? Den frågan har börjat kännas allt mindre retorisk och alltmer som ett praktiskt övervägande. Och det skrämmer mig. Vi har vant oss vid att vården är ojämnt fördelad – mellan stad och landsbygd, mellan norra Sverige och storstäderna. Men nu börjar den också delas upp efter plånbokens storlek. Det är inte bara orättvist – det är farligt. För när vi börjar acceptera att vård kan köpas snabbare, att vissa får gräddfil medan andra får kämpa för varje besök, då har vi tappat något grundläggande. Då har vi glömt att vården ska vara ett skyddsnät, inte ett lotteri.
Jag vill inte åka till en annan del av landet för att få vård i tid. Jag vill kunna lita på att det samhälle jag är en del av också står upp för mig, när jag är orolig, när jag är sjuk, när jag behöver hjälp.
Så nej – man måste inte ha en privat vårdförsäkring för att bo i Västerbotten. Men jag förstår om fler med mig börjar undra: borde man?