Ledare: På spaning efter det existensberättigande som flytt

Politik är en förtroendebransch. Detta gäller politikerna i förhållande till väljarna, men också politiker i förhållande till varandra. De två liberala partierna i Sveriges riksdag, Centerpartiet och Liberalerna, har haft gemensamma, decennielånga, utmaningar i vilket förhållningssätt partierna ska ha till Sverigedemokraterna och partierna vänsterut. Oavsett vilket vägval partierna gjort under denna tid har väljarströmmen eroderats.

Med varsin pinfärsk partiledare, som var för sig fått ta över ett parti i osedvanligt uselt opinionsläge, hoppas många väljare att partierna ska landa i ett förhållningssätt eller ett vägval som låter dem fokusera mer på sakpolitik och mindre på taktik. Med det i åtanke är det budskap som fått mest genomslag från Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson än så länge värt att skärskåda i mer detalj. Det handlar om Mohamssons formuleringar som många bedömare tolkar som en öppning för en framtida regering där Sverigedemokraterna ingår. I praktiken handlar detta om att partiet behöver riva partiets ”röda linjer” mot Sverigedemokraterna i regering för att i sin tur kunna genomföra mer av den sakpolitik som Liberalerna står för. Lika viktigt är att partiet är beroende av stödröster från högerkanten för att kvarstå i riksdagen, vilka blir svåra att locka till sig om de uppfattas som omedgörlig i regeringsfrågan.

Samma retorik kring ”sakpolitik” hörs återkommande från Centerpartiet, men vad betyder det egentligen? Liberalernas facit som regeringsparti under Tidöavtalet har än så länge varit andefattigt. Inga andra större liberala segrar har visat sig så här långt under mandatperioden. Att de frihetsreformer om gårdsförsäljning och danstillstånd haft stora, irriterande, klåfingriga brister har det redan skrivits spaltmeter om. Den ekonomiska politiken har varit i bästa fall passiv, i sämsta fall skadlig. Ett stort antal beslut som fattats av Tidöregeringen har höjt kostnaderna i små verksamheter, såsom den slopade ersättningen för höga sjuklönekostnader och det införda höga lönegolvet som bland annat skapat stora problem inom de gröna näringarna.

Fråga de aktörer som bidrar till folkbildningen i vårt land. Vad landets två liberala partiers ledare nu måste trovärdiggöra hos sina väljare är vad man egentligen menar med den där sakpolitiken, som sägs vara så viktig. Hos Centerpartiet tycks problemet alltjämt vara att ”vem” blir en större och viktigare fråga än ”vad”. Hos Liberalerna tycks problemet snarare vara att varken ”vem” eller ”vad” är särskilt viktigt, så länge man får kvarstanna i riksdagen och helst också sitta i regering. En strategi som ofrånkomligt leder till nästa utmaning: att väljarna får så svårt att förstå vilket existensberättigande partiet egentligen har. Endast strax över två procent av väljarkåren tycks idag klara av den tankenöten.
 
Politik är en förtroendebransch. I en sådan förtroendebransch är det, och bör det vara, skillnad på att samtala, samarbeta och slutligen att förära någon möjlighet att sitta i regering. Moderaterna respektive Socialdemokraterna har allt att vinna på att inte låtsas om att det finns någon skillnad härvidlag inom det egna politiska lägret och istället låta det lilla partiet på marginalen våndas, kvala och bråka. Men vare sig Centerpartiet eller Liberalerna existerar för att förenkla tillvaron för ett större parti. Även med hisnande låga opinionssiffror måste partierna kunna förklara för väljarna varför Sverige blir ett fattigare, tristare och styltigare land utan liberal politik.