Krister Thelin lämnade över utredningen om nationellt tiggeriförbud till justiteminister Gunnar Strömmer, men argumenterade för att dess förslag var överflödiga.
Utredningen om ett nationellt tiggeriförbud har presenterats och lämnats över till justitieminister Gunnar Strömmer (M) på en pressträff. Utredaren landar i den motsägelsefulla slutsatsen att föreslå ett förbud – som han samtidigt menar inte behövs.
"Direktiven var så listiga att de säger att oavsett vad jag tycker om att införa ett tiggeriförbud eller inte så ska jag komma med ett förslag i den riktningen" sa juristen Krister Thelin, som varit regeringens särskilda utredare (SVT 30/6).
Thelins argument är att tiggeriet förändrats. Antalet EU-medborgare som kommer till Sverige för att tigga har minskat kraftigt. Det kontantfria samhället har bidragit till utvecklingen, som helt enkelt gjort att frågan är överspelad. Även pandemin gjorde sitt. Den heta debatt som fanns på 2010-talet har inte funnits på länge. Det finns ingen samlad nationell statistik, men uppskattningar gör gällande att antalet som tigger på svenska gator och torg är betydligt färre.
Utredaren pekar även på att kommunerna vid behov har möjlighet att använda lokala ordningsföreskrifter, och anser att det räcker. Det behövs inget nationellt förbud utöver det.
Det borde bli spiken i kistan för förslaget, men utredningen kom till som en del av Tidöavtalet och har drivits av dess två största partier, Moderaterna och Sverigedemokraterna. För dem tycks det ha varit något av en prestigefråga, minskningen av antalet tiggare hade börjat redan när direktiven för utredningen formulerades. När justitieminister Gunnar Strömmer (M) som tog emot utredningen menade han att det var för tidigt att svara på hur regeringen kommer gå vidare med förslaget, först ska det skickats ut på remiss.
Av de två mindre Tidöpartierna är ett starkt emot ett tiggeriförbud – Liberalerna – och det andra tveksamt – Kristdemokraterna. Deras invädningar vore det klokt av M och SD att lyssna på.
Konkret finns två olika förslag på hur ett förbud skulle kunna utformas, där huvudförslaget är att i brottsbalken skriva in att den som tigger för sin eller sin familjs försörjning ska dömas till böter. Ett alternativt, mindre omfattande förslag är att istället skriva in ett tiggeriförbud i ordningslagen.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist
Mot det går förstås att anföra det etiskt svårsmälta med att ens överväga ett tiggeriförbud, att vilja straffa utsatta människor för att de ber om hjälp. Om man menar att det handlar att komma åt ligor som utnyttjar de tiggande, blir frågan också varför lagstiftningen ska riktas mot den som tigger.
De starka känslorna tiggeriet rör upp är begripliga. Att se sådan extrem utsatthet är hemskt, men att den inte syns betyder inte att utsattheten inte finns. Det gäller förstås även nu, när tiggeriet i princip försvunnit utan ett förbud. Förklaringen är inte att utsattheten försvunnit, den gör bara inga avtryck i den svenska stadsbilden.
Att bekämpa utsattheten skulle kunna vara något att fokusera på istället för att remittera förslag som den som utrett dem anser är överflödiga. Inte minst för de få tiggare som faktiskt finns kvar. Oavsett finns det viktigare frågor för regeringen att ägna sin tid åt än att stifta onödiga lagar.