Katter? Nej människor, och det är inte alltid lämpligt att klä ut sig.
Ett av Språkrådets nyord förra året var terian. Det var inte särskilt längesedan ingen hört talas om begreppet som syftar på människor som identifierar sig som djur. Numera är det något som allt oftare oroar föräldrar. Som den mamma som nyligen hörde av sig till Dagens Nyheters expert, barnpsykologen Malin Bergström, för att få råd hur hon skulle hantera sin 11-åriga dotter som hävdar att hon är en katt (DN 30/7).
“Vi i familjen är öppna och inkluderande, och vi vill att hon ska få utforska sin identitet för att hitta vem hon är. Men den senaste tiden har hennes nyfunna identitet lett till vissa utmaningar. Hennes vänner tycker att hon är lite konstig, och hon vill nästan alltid gå ut med svans, mask och ett diadem med öron", skriver mamman. Hon lyfter även att flickan blir utsatt i skolan, eftersom andra barn uppfattar henne som annorlunda och att det uppstår konflikter när föräldrarna försöker få flickan att förstå att det finns situationer där hon behöver vara människa, utan mask, svans och tillbehör.
Inlägget har orsakat en omfattande debatt på sociala medier och togs även upp i SR:s Studio Ett (30/7) där Malin Bergström och Stefan Krakowski, överläkare i psykiatri, diskuterade hur man ska hantera barn som upplever att de egentligen är djur.
Att barn och unga funderar över vem de är och vill vara och väljer att uttrycka sig på olika sätt är i grunden något gott. Samtidigt måste vuxenvärlden hela tiden vara beredd att gå in och sätta gränser när det går för långt. Det är skillnad på lek och verklighet och ju äldre barnen blir, desto större omfattning måste de lära sig hur samhällets normer fungerar och förstå att de också måste kunna anpassa sig socialt för att klara sig i livet.
Det är stor skillnad på att leka katt hemma eller med likasinnade kompisar på fritiden och på att gå till skolan eller på stan i kattutklädnad och mjaua istället för att prata. Som vuxen kan man om man vill medvetet bryta mot normer och använda uttryck som man vet gör att andra människor kan ta avstånd. Men barn som inte får lära sig sociala koder eller förståelse för hur samhället fungerar riskerar tvärtom att råka illa ut.
Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Att vi i vår samtid hamnat i ett dike där många föräldrar känner sig förvirrade och har svårt att hantera den typ av internetkultur som terianism är, eller andra uttryck för apart identitetssökander, är djupt problematiskt. Det riskerar att i längden göra stor skada för den uppväxande generationen. Om den som snart är tonåring vill gå till skolan som katt är det definitivt över gränsen för vad som är rimligt.
Vi lever i en tid då identitetsskapande och att utforska och lära känna sig själv ofta framhålls som viktigare än allt annat. Därför är det som vuxen lätt att hamna i ett läge då det upplevs som det enda rätta att alltid acceptera barns olika uttryck och viljor, och att det är att visa respekt. Det är det inte. Att låta en 11-åring vara katt i alla sammanhang är ett svek. Att acceptera att barnet identifierar sig som något som inte är överensstämmande med verkligheten kan också göra att man missar en eventuell psykisk ohälsa.
Terianer är människor och måste förstå att det är som människor de måste möta världen utanför hemmet. I alla fall tills de är myndiga och vuxna nog att fatta beslut ur ett större perspektiv. Detta måste varje förälder, och även lärare, vara beredd att stå upp för.