Ledare: Märkliga prioriteringar i klimatpolitiken

Vi är i ett klimatnödläge.

Det deklarerade klimatminister Per Bolund (MP) i samband med förra veckans extrainsatta riksdagsdebatt.

Många är säkert benägna att hålla med honom. Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC återupprepade budskapet om att klimatomställningens tempo måste öka de närmaste åren.

Men samtidigt är det någonting som klingar falskt i regeringens varningslarm. Om klimatfrågan är ett nödläge och omställningen så brådskande, hur kommer det sig att regeringen prioriterar som den gör?

Per Bolund gjorde stort nummer av de tillskjutna medlen inom bonus malus-systemet och den ökande försäljningen av laddbara bilar.

Men systemet är fortfarande skevt och alldeles för dåligt fokuserat på reella utsläppsnivåer.

Man kan också ifrågasätta effektiviteten i att subventionera nybilsköp. Särskilt som det saknas satsningar i andra klimatfrågor.

Innan riksdagens klimatdebatt aviserade regeringen att den vill införa ett system för auktionering inom så kallad bio-CCS, en metod som innebär att biomassa från exempelvis träd kan eldas och utsläppen samlas och lagras.

Tekniken innebär att man skapar negativa utsläpp. Tillsammans med infångning av koldioxid i kraftvärmeverk och industrier – Cementas hotade fabrik i Slite var tänkt att installera sådan teknik – är det en viktig del av klimatpolitiken.

Så varför satsas det i sammanhanget småpengar?

Regeringen anslår 10 miljoner kronor till själva systemet och tänker sig att staten ska betala 400 miljoner om året från 2026. Hittills är inga andra satsningar på CCS presenterade i höstbudgeten.

Som jämförelse föreslog tankesmedjan SNS i sin konjunkturrådsrapport häromåret ett CCS-system där intäkterna från den svenska koldioxidskatten – runt 20 miljarder kronor – används för att finansiera CCS-infångning för de största utsläpparna.

Varför inte påbörja ett långsamt införande av ett sådant system?

Inte minst kan man ifrågasätta skillnaden mellan retorik och handling inom energipolitiken. De senaste åren har det blivit alltmer uppenbart att tillgången på fossilfri el utgör själva grunden för klimatomställningen, eftersom de fossila bränslena i de flesta sammanhang ersätts av någon typ av elektrifiering.

Ändå stod Per Bolund i riksdagen och krävde att kärnkraften ska avvecklas, trots att den utgör 50 procent av Europas fossilfria elproduktion. Tydligen var inte klimatnödläget värre än så.