Efterträdarna? Den nya partiledaren som tar över i sommar måste lansera en ny strategi, annars kan Liberalernas riksdagssaga vara över. På bilden arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) och klimatminister Romina Pourmokthari(L).
Liberalerna kastas från kris till kris. Partiet är parkerat runt 2,5 procent. Ändå får man bilden av att många inom partiet ser framtiden an med tillförsikt. Övertygade om att det kommer att lösa sig. Det finns dock all anledning att oroa sig för en framtid där Liberalerna åker ur riksdagen i nästa val. Det är till och med det troligaste utfallet.
Partiledningen vill inge trygghet med sin strategi. En nära och lojal knytning till Tidösamarbetet ska utlösa en ström av taktikväljare från Moderaterna när det är dags. 2022 var de 14 procent av partiets väljare enligt statsvetarnas Valundersökning. Expertkommentatorer påminner om att inget parti har åkt ur riksdagen i modern tid.
En av Sveriges främsta valforskare, Henrik Ekengren Oscarsson, har sagt att inget parti behöver vara särskilt oroligt. Blockpolitiken gör att väljarna har god vana vid att rösta taktiskt, och det kommer att hända också 2026. Men det faktum att något gällt fram till idag betyder inte att det kommer att vara så i framtiden.
Om Liberalerna ligger kvar på nuvarande nivå krävs mer än en fördubbling av andelen taktikväljare från Moderaterna. Det vore historiskt om den hjälpen strömmade till. Liberalerna behöver bräcka tidigare högstanotering för taktikväljare med råge. Det ska ske samtidigt som Moderaterna befinner sig i existentiell kamp mot Sverigedemokraterna om vem som ska vara största parti
på Tidösidan. Skälen för en moderat att hålla fast vid sitt favoritparti är alltså starkare 2026.
Sen finns också taktikröstning till Liberalernas nackdel. 2022 röstade en stor grupp på Centerpartiet för att de kände antipati mot Åkessons parti. Många av dem var Liberala sympatisörer. Den gruppen var större än de moderater som ville hjälpa Liberalerna över spärren. Och nu är relationen till SD så mycket tätare och djupare än då. En ny partiledare, som Liberalerna nu ska få, kan ge ett lyft när nyfikenheten hos väljarna väcks.
Utför? Liberalerna måste vara tydligare med sin egen politik och ideologi om de inte ska åka ur riksdagen. På bilden partiledare Johan Pehrson och partisekreterare Simona Mohamsson.
Men partiledareffekter är mycket svåra att kontrollera. De måste komma vid exakt rätt ögonblick, under eller gärna mot slutet av valrörelsen, för att göra större skillnad. Det är mycket ovanligt i svensk politik. Ett partiledarskifte är likafullt en chans att ta tillvara. Samtidigt behöver bytet innebära något mer än ett nytt ansikte som i övrigt fullföljer den rådande linjen som tveklöst har drivit ned partiet till katastrofnivåer och parkerat det där. Att förlita sig på att tillräckligt med moderata taktikväljare längre fram ska komma till undsättning är bara ett bräckligt halmstrå.
Den nya partiledaren som tar över i sommar, ett drygt år före valet, måste höja sig över spelteorin och lansera en ny strategi. En linje, som inte har som grundidé att attrahera väljare som egentligen sympatiserar med något annat parti. Det betyder att partiet måste ägna mer tid åt att utveckla och framföra egen politik och mindre energi åt att försvara eftergifterna i Tidöavtalet. Det betyder också att stå för en linje i regeringsfrågan utan SD i regeringen eller ett Tidöavtal 2.0 efter valet.
Visst: det är inte riskfritt. Liberalerna har drivits in ett så svårt läge att det inte finns några helt riskfria alternativ. Men förnyelse är bättre än att hålla sig fast vid en linje som inte fungerat och som med stor sannolikhet innebär slutet för Liberalerna som riksdagsparti.