MÄnga av oss har redan hört alla de argument som förÀldrar och andra vuxna drar fram nÀr de egna ungarnas skÀrmtid ska försvaras. Barnen blir duktiga pÄ engelska, TikTok-danserna uppmuntrar till rörelse och spelen Àr en orgie av kreativitet med samma verkshöjd som film och litteratur. PÄ skÀrmen kan barnet pyssla, rita och öva matte. Bra, va?
Nja, inte alldeles bra. Under de senaste mÄnaderna har landets slöjdlÀrare larmat om att elevers finmotorik försÀmrats. Problemet Àr bristen pÄ mÀngdtrÀning hos dagens unga, dÀr de begrÀnsade timmarna i en sy- eller trÀslöjdssal inte rÀcker till. Att kunna klippa rakt med sax, skissa, knyta, pilla, rÀta ut, borra, kapa och byta en skruv har plötsligt blivit föremÄl för samma ojÀmlikhet bland barnen som lÀskunnigheten.
Vissa barn kommer frÄn hem med böcker i bokhyllorna och förÀldrar som lÀser, andra inte. Somliga barn kommer frÄn hem med förÀldrar eller far- och morförÀldrar som övat dem i manuella fÀrdigheter. Andra skippar pÀrlandet, mekandet och pysslandet och reder sig med kardborreskor och mobiltumme. Det senare Àr inte en bra strategi för det barn som ska rustas inför livet och dess utmaningar.
Inte heller Àr det en lÀmplig strategi pÄ ett samhÀlleligt plan. Ett land som önskar stÀrka sin beredskap behöver en stor andel vuxna medborgare som kan reda sig sjÀlva. En verktygslÄda, nÄl och trÄd Àr en bra början, men det behövs ocksÄ mÀnniskor vars manuella bildning strÀcker sig sÄ lÄngt att de kan anvÀnda verktygen.
Under flera Ă„r har slöjd varit föremĂ„l för en politisk diskussion, dĂ€r Ă€mnet har betecknats som bĂ„de onödigt och lite flummigt. I höstas efterlyste Dagens Nyheters ledarsida mod att i samband med slopandet av âelevens valâ ocksĂ„ skĂ€ra ned pĂ„ slöjd, musik och bild för att frigöra tid Ă„t bland annat samhĂ€llskunskap och naturkunskap.
Denna hĂ„llning stannar inte i skolan. I en tid nĂ€r politiker och debattörer gĂ€rna talar sig varma för bĂ„de kulturarv och medborgarnas resiliens, Ă€r insatser som frĂ€mjar medborgarnas kunskaper i att exempelvis laga sina egna ytterplagg bort- eller nedprioriterade. I stĂ€llet kategoriseras sĂ„dana folkbildande insatser som exempel pĂ„ statligt slöseri. Nyligen kritiserade tidskriften Smedjan âknypplingsbidragenâ frĂ„n pytte-myndigheten NĂ€mnden för hemslöjdsfrĂ„gor. Med sitt blygsamma anslag pĂ„ omkring tolv miljoner kronor och 2,5 anstĂ€llda excellerar myndigheten i sporten reta upp högerdebattörer som vill varva sina jag-berikade essĂ€er med smĂ„roliga exempel pĂ„ ovarsamhet med skattemedel.
Varsamhet med skattemedel Àr förstÄs en dygd. Men att stÀrka kommande generationers förmÄga att hantera praktiska problem som krÀver manuella lösningar Àr ingen dum idé. Detta oavsett om det sker i skolan eller som ett led i ett livslÄngt lÀrande. NÀr staten med försiktiga medel frÀmjar allmogekonsten, minoriteternas ofta utrotningshotade slöjd eller bara uppmuntrar ett par tanter i VÀrmland som vill flÀta fram ett dussin nÀverkorgar, Àr det snarare exempel pÄ vÀl anvÀnda skattemedel som frÀmjar just de fÀrdigheter som dagens och framtidens samhÀlle behöver. Att somliga politiker och debattörer fortfarande lÄter som trumpna tonÄringar som inte förstÄr vitsen med slöjd Àr förvÄnande. Men Àn finns det tid att vÀxa upp.