Pontus Almquist är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Häromveckan uppmanades jag fylla i ett formulär med frågor som: “Hur ofta får du panikattacker?”, ”Hur ofta under en vanlig dag känner du ångest?”, ”Hur ofta känner du dig nedstämd?”. Nej – det var inte i samband med en vårdkontakt som jag förväntades svara på dessa frågor. De dök upp i ett så kallat personlighetstest inom ramen för en rekryteringsprocess vars huvudman var svenska staten.
Ta in det i en stund. Svenska staten önskar veta hur ofta jag drabbas av ångest – inte för att identifiera mitt eventuella behov av vård – utan för att slippa ha med mig att göra som arbetstagare om jag händelsevis skulle tillhöra den förmenta avart av människosläktet som på ett eller annat sätt tampas med psykisk ohälsa.
”Men det är väl olaglig diskriminering?” kanske någon invänder. HR-konsulter kan dock lugna sina kunder med att det vore alldeles för svårt och kostsamt för personer som både är arbetslösa och lider av psykisk ohälsa att rättsligt leda det i bevisning.
Jag tror inte att jag fullt ut förstått innebörden av kommodifiering innan jag läste dessa gränslösa frågeställningar. I förhållande till Human Resources-avdelningar och konsulter inom såväl myndigheter som näringsliv – är man ju just det – en vara, en resurs. Och den som har ångest måste identifieras eftersom det är motsvarigheten till ett slags mänskligt produktionsfel – som såklart måste reklameras i tid.
Ett trendbrott har skett på svensk arbetsmarknad. För första gången är det inte lågutbildade utan högutbildade som är hårdast drabbade av arbetslöshet. Allra värst är det förstås för nyexaminerade. En av dem är jag.
Storskalig screening måste ske på ett eller annat sätt när det är flera hundra sökande till en och samma tjänst. Det är ett nödvändigt ont som aldrig kommer kunna genomföras med någon kirurgisk precision – särskilt inte i de tidigare stadierna av processen. Svaret på hur detta ska gå till stavas i allt högre utsträckning personlighets- och logiktester som arbetssökande förväntas lägga timmar på vid varje enskilt ansökan.
Personlighetstesterna sägs bygga på en vetenskaplig grund. Det gör de långt ifrån alltid. Och även när de gör det ger sällan personlighetstesterna en trovärdig indikation om testobjektets faktiska personlighet. Vad de till sin kärna faktiskt mäter är till syvende hur väl kandidaten lyckas gissa sig till vilken personlighet det är som arbetsgivaren efterfrågar.
Arbetsamt. Att söka jobb är ofta både tufft och ibland integritetskränkande.
Logiktesterna är i den bemärkelsen rättvisare. Ingen enskild egenskap har visat sig förutse arbetsprestation bättre än generell begåvning. Problemet är bara att testerna i regel görs obevakade hemmavid. ChatGPT:s modell 4o1 rapporterades i höstas få 120 på Mensa Norges standardiserade test — en IQ-nivå som intellektuellt sett gör dig kapabel för nästan vilket jobb som helst. Ett verktyg vem som helst kan använda relativt riskfritt.
HR-branschen har till skillnad från andra professioner ingen etik eller ”code of conduct”, såsom exempelvis läkare, journalister, advokater och revisorer. Aktiva försök till diskrimering och total respektlöshet mot individuell integritet kan uppenbart bli den logiska slutpunkten när huvudmannens vinstintresse är det ensamma rättesnöret.
”Man kan ju behöva uppsöka psyket för mindre.”, som rekryteringsförsäljaren Anders Rydbacken häromdagen kommenterade utvecklingen i SvD — synbart likgiltig inför faktumet att han själv är en av dem livnär sig på den.