Fackförbunden anser att förslagen om ökat tjänstefelsansvar för statligt anställda kan leda till tystnadskultur på jobbet.
I fackförbundet ST:s tidning Arbetsvärlden kunde man häromdagen läsa rubriken “Offentligt anställda ska kunna straffas hårdare”, med anledning av att regeringen tagit emot en utredning om ett utökat tjänstemannaansvar och förslag som ska ge större möjligheter att lagföra offentliganställda tjänstemän som begår allvarliga fel i arbetet. Att detta är något som ska införas ingick i Tidöavtalet.
I en kommentar i samband med överlämnandet sade justitieministerier Gunnar Strömmer (M) att “ett utökat tjänstefelsansvar kan öka förtroendet för det offentliga, förbättra rättssäkerheten och samtidigt stärka tjänstemännens ställning gentemot otillbörliga påtryckningar. Jag välkomnar den här viktiga utredningen”.
Att fackförbunden inte är lika positiva är inte särskilt överraskande. De båda fackliga centralorganisationerna Saco och TCO menar bland annat att förslagen riskerar att leda till tystnadskultur, minskad effektivitet i förvaltningen och ökad belastning på rättsväsendet.
Om man lyfter blicken och ser dessa förändringar ur ett större perspektiv blir bilden dock en helt annan än att det handlar om hårdare straff för enskilda tjänstemän. Även om det kan bli konsekvensen så handlar detta i grunden om medborgarnas trygghet och om att människor som har andra individers liv och framtid i sina händer inte ska kunna bryta med lagen och strunta i regelverk utan att det får konsekvenser.
För att dagens situation, som tyvärr redan präglas av den tystnadskultur som de fackliga organisationerna oroar sig över, ska förändras, räcker det dock inte bara med lagskärpningar. Redan i nuläget finns det möjlighet att åtala offentliganställda för tjänstefel men att det sker är ovanligt. Av 11 000 anmälningar om tjänstefel inom offentlig sektor 2024 direktavskrevs 82 procent enligt Brå:s statistik. Bara 43 åtal väcktes och 13 strafförelägganden utfärdades. Lagföringsprocenten har de senaste åren legat på mellan 1 och 3 procent.
Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån
De som döms för tjänstefel är i princip bara poliser och jurister. Med andra ord är det i princip riskfritt att schabbla inom andra områden av offentlig sektor. Antalet socialsekreterare som lagförs är till exempel nästan noll trots att det i princip dagligen larmas om felaktiga handläggningar och att Socialtjänstlagen inte följts vid bland annat LVU och andra insatser som rör utsatta barn.
En anledning till att antalet direktavskrivningar är så stort är att det ofta är polisens utredare inom grova brott som får anmälningarna om tjänstefel på sitt bord. Det är komplicerade ärenden som ofta innehåller många dokument och kräver omfattande kunskap och erfarenhet. Så att det är hos dessa poliser som ärendena hamnar är inte konstigt. Men för någon som samtidigt sitter och utreder mord, skjutningar och grova narkotikabrott känns en socialsekreterare som struntat i att dokumentera eller ignorerat att låta barn höras i ärenden som gäller dem, troligtvis inte särskilt allvarliga eller akuta. Det som behövs är därför särskilda polisenheter som är specialiserade på tjänsteansvar och tjänstefel. Såna som inser vad det gör med förtroendet för samhällets institutioner om grova felaktigheter inom myndighetsutövning sopas under mattan.
Att offentligt anställda som begår uppenbara fel straffas hårdare, och framförallt oftare, är precis vad vi behöver.