Vem ska sörja mig när jag är död? Frågan uppehåller många av oss när vi fortfarande är i livet, och enligt en undersökning utförd av Verian på uppdrag av begravningsbyrån Fonus är en halv miljon svenskar oroliga för att ingen ska komma på deras begravning.
Det kan vara ett utslag för ensamhet vi upplever i livet. Eller visa på hur vi hanterar – eller blundar för – döden i vårt samhälle.
Statistik från Fonus visar att det blir vanligare med begravningar utan ceremoni. 2024 handlade det om 14 procent av alla begravningar som genomfördes.
Tiden som avlidna ligger kvar på bårhuset har också ökat, mot intentionen av den lagändring som infördes 2012. Snittet som 2012 låg på 21,6 dagar sänktes först till 19 dagar året efter, men sedan vände utvecklingen och i fjol var den uppe på 26,4.
Dessutom är det allt färre som går på begravningar. För ett antal år sedan rapporterade SVT om att det genomsnittliga antalet gäster på minnesstunden har minskat, från 49 personer år 1991 till 24 år 2018. Då gav en präst en rätt nedslående förklaring till varför få tar sig tiden:
– Man är ganska upptagen av allt som man har lagt in i sin kalender och man måste hinna med det ena och det andra och det måste exempelvis passa ihop med en resa som man har bestämt, sade prästen Karl Christensen (SVT.se 180226).
Döden passar inte in i livspusslet. Det kommer den aldrig att göra. Oavsett om det sker knall och fall eller efter en tids sjukdom är ens reaktioner som efterlevande oförutsägbar. Sorg är ingen pusselbit som passar perfekt in mellan viktiga bestyr och fritidsnöjen. Den behöver få ta tid och den behöver ofta omges av ritualer. Det är bland annat därför begravningsceremonier finns inom i princip alla kulturer och religioner.
Döden behöver uppmärksammas i högre grad. Som del av förbönen i Svenska kyrkan, exempelvis, ingår i regel varje söndag att man läser upp de som dött i församlingen, tänder ett ljus och låter kyrkklockorna ringa för dem. Ett sekulärt alternativ erbjuder tidningen Ölandsbladet, som börjat publicera namn, ålder och bostadsort på avlidna med motiveringen att ingen ska gå bort i tysthet.
Tyvärr gör alltför många just det, och begravs på ceremonier utan besökare. Det lovvärda initiativet Du går icke ensam vill motverka just det, Facebook-gruppens medlemmar går på så kallade ensambegravningar för att ta farväl av främlingar. Det är ett konstruktivt sätt att hantera rädslan. Om vi vill att andra ska ta sig tiden att sörja oss efter vårt frånfälle, är det minsta vi kan göra när vi ännu lever att sörja andra och låta döden ta tid i den jäktade vardagen.