Olivia Lindroth Steinwall är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Trenden är inte ny. Unga har i alla tider sökt sig dit deras föräldrar inte är. Med digitaliseringen har det blivit lättare, idag krävs bara några klick för att hitta ett eget hörn av världen, fritt från vuxnas blickar.
Vad som pågår i vuxnas frånvaro är inte alltid en trevlig historia, och från e-sportvärlden har det på senare år kommit allt fler alarmerande signaler. En majoritet av alla unga killar har en relation till den del av internet som kretsar kring “gaming”. Även om innehållet till stor del är harmlöst, verkar avstånden till djupa och farliga vatten bli allt kortare.
I den digitala världen gror våldsideologier allt oftare och stämningen är cynisk och djupt misantropisk. Empati hånas som svaghet, och den som bryr sig minst är coolast. Hatet är inte alltid öppet uttalat, utan kodas i memes och ironi. Kvinnohat, rasism och våldsromantik samexisterar med internskämt om spel och popkultur, vilket gör det svårt för utomstående att urskilja allvaret. Det är ett mörker som både isolerar och förenar, och som för vissa blir en gemenskap när andra har vänt bort blicken.
Enligt Stiftelsen Expos rapport “Fulspel” mer än fördubblades andelen personer som stött på högerextrema budskap i gamingmiljön mellan 2021 och 2022. Det sker i högsta grad systematiskt. Extremister tar sig in där unga är, och nyttjar plattformar som Discord och Twitch för att sprida sin ideologi. Här får tonårskillar bekräftelse, status och en känsla av att ha sett “sanningen”.
Ibland får de även en uppmuntran att agera. I de mörkaste skikten verkar nätverk som 764 – en högerextrem internetsekt som förenar våldsromantik med en vilja att riva sönder samhället. En rad våldsdåd, både i Sverige och utomlands, har redan kunnat kopplas till nätverket. Vägen dit är ett kaninhål kantat av skojiga bilder och häftiga killar som vågar säga sånt man inte får säga.
Det första vi behöver göra är att förstå att radikalisering inte längre bara sker i mörkret på bakgator och i gångtunnlar. Den ensamma gärningsmannen är inte längre ensam. Våldsmän föds inte ur ett vakuum, men sammanhangen är idag svårare att kartlägga. Gamingvärlden är ofta svår för utomstående att förstå oss på, och den som aldrig satt fot i ett Discord-forum kommer ha svårt att dra gränsen mellan harmlöst och farligt.
Gränsdragningarna för de unga blir också allt svårare, när resten av samhället dessutom rör sig i en mer högerextrem riktning. När hat och empatilöshet inte längre bara är ett internskämt, utan en del av det offentliga samtalet, då flyttas gränsen för vad som är normalt. Misogyni och rasism känns inte lika främmande för tonåringen vars pappa själv går hemma och muttrar om kärringar och muslimer. Vuxenvärlden måste bli bättre på att städa sina egna arenor, och fundera på vilken typ av retorik man normaliserar.
Ofta följer samma hispiga reflex när larmen ljuder: Krav på filter, skärmtid och blockeringar. Det är en mänsklig impuls att helst vilja dra ur sladden, men att skydda unga på det sättet, genom förbud, är i praktiken omöjligt. För varje försök ökar snarare risken för att miljöerna gräver sig djupare i anonymitetens jord, eller att man i välvilja spär på en känsla av isolering och oförståelse från omvärlden. Försvaret måste börja inifrån. Genom att vi rustar barnen med självkänsla, empati, sammanhang och kritiskt tänkande. De behöver verktyg att förstå den internetvärld de rör sig i, inte bara regler för hur de ska undvika den. Fler vuxna måste förstå det.