Upp som en sol och ned som en pannkaka. Northvolts öde är en stor besvikelse för de flesta. Men inte alla sörjer. De som är emot idén om en grön omställning anser sig ha fått vatten på sin kvarn: så går det när man satsar på stora omställningar mot grön teknik. Frågan är vad det egentligen som hände?
I en nyutkommen bok, Northvolt inifrån, (Ekerlids förlag 2025), berättar Mikaela Lundh historien från början till slut. Hon är väl positionerad för att göra detta med sin bakgrund på Northvolts strategiavdelning. Det är en bladvändare i högt tempo. Läsaren får följa hur den ena dramatiska dagen avlöses av den andra.
Boken avslutas med en lång lista om vad som kunde gjorts bättre. Men de som känner skadeglädje idag har fel. Om något visas vad som kan hända när Sverige och Europa satsat för lite och för sent på grön industriell omvandling. Visst: en hel del får en att skaka på huvudet. Självbilden hos entreprenörerna bakom Northvolt var att de höll på med en start-up av typ Silicon Valley. Det är en affärsmodell av mycket hög risk. De allra flesta som tillämpar den misslyckas.
Det är en extra farlig modell för något som i grunden är ett tungt industriprojekt. Grundarna var experter på finansiering. Ingen av dem hade någon djupare förståelse för hur det går till att producera batterier. De tycks ha bortsett från att inte ens Elon Musk byggde sin gigafabrik i USA för batterier ensam. Han såg till att göra det i partnerskap med en av världens ledande batteritillverkare, Panasonic. Northvoltgänget trodde sig däremot kunna klara det på egen hand.
Samtidigt hade Northvoltentreprenörerna rätt, kanske mer än de då själva förstod, på en punkt. Det brådskar om Sverige och Europa ska ha en egen industri i det som är framtidens teknik. Kina och USA ligger redan före. Ett annat sätt att se på Northvolts öde är att man var för sent ute. Planerna på att få till stånd en europeisk batteritillverkning borde ha dragit i gång långt tidigare.
Det är svårt nog att bygga världens miljövänligaste batterifabrik. Ännu mycket svårare att lyckas när det redan finns stora, globala konkurrenter. Produktutvecklingen är snabb. Batterierna som skulle produceras i Skellefteå var redan på väg att bli föråldrade. Konkurrenterna var i full färd med att lansera nästa generation. Northvolt kämpade med tillförseln av de kritiska mineralerna som är kärnan i ett batteri. De andra hade sedan länge etablerat försörjningskedjor i en värld där alla skriker efter dessa mineraler. Northvolt-projektet gick för fort. En viktig förklaring till brådskan är att det fram till dess hade gått för trögt och långsamt. Sverige och Europa hade förlorat dyrbar tid.
Långsamhetens pris visas inte bara när det gäller batterier. Vi ser det också inom bilindustrin. Samtidigt som boken om Northvolt lanserades i maj kom nyheten om massiva uppsägningar hos Volvo Cars. Bilarna ska även fortsättningsvis skruvas ihop i Göteborg, fabriksarbetarna får behålla sina jobb. Men tusentals ingenjörer och konsulter ska bort. Analysen är att det beror på förseningen med att ta fram plattformen för den stora elsuven EX90 (DN 26/5) .
Att bygga elbilar skiljer sig stort från att göra bensinbilar. Nu flyttar viktiga delar av det som varit hjärtat i stolt svensk bilindustri, utvecklingen av nya modeller, till Kina. Ambitionen att svenskt näringsliv ska vara världsledande också i en framtid av ny, grön och innovativ teknik är utmanande. Men att därför döma ut denna ambition och fortsätta för länge med det invanda är förenat med ännu större förluster för Sverige. Northvolt visar det förra. Volvo det senare.