För tjugofem år sedan samlades Sveriges dansband för en gemensam demonstration utanför riksdagen mot dansbandsmomsen.
Året var 2000. Från en Silja Line-färja till riksdagshuset körde bussar, märkta med namn som Martinez, Perikles och Nick Borgens för en protest. Efter branschforum ombord gjorde Lasse Stefanz, Thorleifs och Flamingokvintetten gemensam sak mot dansbandsmomsen, men avvisades av vakter som fruktade att bron inte skulle orka med bussarnas samlade tyngd.
Episoden återberättas inte bara en utan två gånger i antologin Kramgoa texter, utgiven av Timbro förlag och redaktörad av tankesmedjans vd PM Nilsson. Det tenderar att vara just momssatsen på 25 procent som gäller för danstillställningar, att jämföra med 6 procent för konserter, som är i centrum när dansband diskuteras av politiker och på ledarsidor.
Orättvisan kvarstår. I sitt kapitel önskar sig Bert Karlsson att få se en rättvis dansbandsmoms under sin livstid. Den önskan är nära att slå in. I våras skickade finansdepartementet ett förslag om momssänkning på remiss inför höstens budgetförhandlingar, dock utan att kulturminister Parisa Liljestrand (M) kunde lova att det blir verklighet. "Det är mycket som måste vägas in när regeringen presenterar sin budget", sa hon till SVT (21/5).
Men dansbandskulturen handlar förstås om mer än skattesatser, även om det är känd kuriosa att de spektakulära scenkläderna utformades med avdrag för arbetskläder i åtanke. Musiken verkar komma från svunnen tid. Genrens framväxt och fortsatta överlevnad går att koppla till fyrtiotalisterna, den första generationen med en egen tonårskultur som växte upp men inte ville sluta roa sig och dansa genom livet bara för att de bildat familj. Det berörs i kapitlen författade av Jan Jörnmark, docent i ekonomisk, respektive Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro förlag.
Dansbandskulturen frodades över hela landet, men många av banden och publiken kom från mindre orter snarare än de största städerna, med Värmland som ett slags epicentrum. Om det beror på att "en arbetsdag med övertid, det klarar Filipstad innan lunch" eller att "en starköl i Stockholm är en lättöl i Grums", som värmlandsbördiga punkarna turned dansband i Transfer skaldar, får vara osagt.
Den svunna tid och mylla som dansbanden växte ur framstår i stark kontrast mot nutiden. Då, fyrtiotalets babyboom, nu ett rekordlågt barnafödande som främst för tankarna till 1930-talets "kris i befolkningsfrågan". Då, en ungdomsgeneration som var ute och roade sig friskt, nu en ungdomsgeneration som det förfasas om är ute, super och ligger för lite. Då, levande och livskraftiga lokalsamhällen som kunde locka storpublik till dans, nu förvandlade till kämpande avfolkningsorter.
Sverige har förändrats, samtidigt har dansbandsmusiken visat sig livskraftig. Även om pandemin var en pärs. Bandet Transfer, som värmlänningen Lucas Persson skriver om i sitt kapitel, släppte sin tidigare citerade debutsingel 2022.
Med nya namn som Lucianoz, EPA-remixer, och inte minst de seglivade band som hållit på sedan 1960-talet fortsätter genren att överleva. Trots att man stämplats som töntiga, fulkulturella, och varit skattemässigt förfördelade. Än dunkar många svenska hjärtan i takt med hits som Eloise, Jag vill vara din Margareta, Fröken Fräken och Leende guldbruna ögon. Det får man hoppas att regeringen minns, när löven faller och det är dags att budgetförhandla.