Mimmie Björnsdotter Grönkvist
Det har blivit svårare att beviljas färdtjänst på många håll i vårt avlånga land. För individerna det drabbar får det en enorm påverkan på deras liv. Tyvärr går det att lista många exempel.
Som den nyvigda prästen Linus, som på grund av sin synnedsättning som innebär att han ser ungefär tio procent, blivit helt beroende av att andra skjutsar honom sedan Länstrafiken Kronoberg nekat honom färdtjänst (SVT 9/7). Han har tidigare haft färdtjänst i Jönköping, Skåne och Uppsala, men när han flyttade till Växjö för sin första anställning blev det stopp.
Eller Benny i Ystad, som Ystads Allehanda har rapporterat om (26/3). Han har både nedsatt syn och hörsel och behöver rollator. Han kan inte lyfta rollatorn ombord på bussen, och kan inte se vilken buss eller tåg som kommer, men bedömdes ändå efter 15 år med färdtjänst inte längre ha rätt till det. Ett beslut som hindrar honom från att ta sig in till Fontänhuset i Malmö, en social verksamhet för personer som har psykisk ohälsa.
De är inte ensamma. Bilden från Synskadades Riksförbund, SRF, är att det är svårare för deras medlemmar att beviljas färdtjänst. Trots att det för många av dem är en förutsättning för att kunna leva ett självständigt och aktivt liv. Utvecklingen är en konsekvens av hårdare rättspraxis, och förmodligen en vilja att spara in.
Visserligen ger fall som Kristoffers hopp. Han vann mot Hudiksvalls kommun i kammarrätten, efter att ha nekats färdtjänst trots att han bara kan se runt 20 procent med sitt enda fungerande öga. Kommunen hävdade att han hade ledsynen kvar, trots att han bara kan se rakt fram och att hans synfält blir allt mindre (SVT 8/4). SRF:s förbundsjurist Anna Quarnström kallade det en viktig dom, men var även försiktig med att dra för höga växlar på det – det är inte kammarrätten, utan högsta förvaltningsdomstolen, som skapar prejudikat, och där har man hittills inte tagit upp ett enda färdtjänstfall (Ystads Allehanda 30/4). Samtidigt är det tuffare bedömningar i just kammarrätten det hänvisas till, för att försvara de skärpta kraven på många håll.
Men de som drabbats och förlorat sin färdtjänst behöver inte sätta allt sitt hopp till en förändrad rättspraxis. Det som är skrivet i färdtjänstlagen är en miniminivå och inte ett formellt hinder för att erbjuda mer. Samtidigt som det, ur ett förvaltningsperspektiv, förstås är önskvärt att liknande regler gäller över hela landet.
Ytterst ligger det på regeringen att förtydliga lagen, för att förhindra orimliga fall som Linus, Bennys eller Kristoffers. Sedan 2023 har en utredning från myndigheten Trafikanalys legat på regeringens bord, med förslag redo att implementeras. Centralt i ändringarna myndigheten rekommenderar är att bedömningarna ska utgå från ett dörr till dörr-perspektiv, att den sökandes förmåga att genomföra hela resan på egen hand måste ingå i bedömningen. Det gör det redan i en fjärdedel av kommunerna, och framstår som det rimligare förhållningssättet – åtminstone om det faktiskt är självständighet och frihet för människor med funktionsnedsättningar man vill värna.
Så vad väntar regeringen på? De flesta kommer inte märka det, men för människorna som berörs av förslaget gör det en enorm skillnad.