Sjätte juni är Sveriges nationaldag.
Det var med både stolthet och eftertanke jag stod på scenen på Nordanå under nationaldagen. Jag ville tala om Sverige, men också om Skellefteå – om vår historia, vår nutid och vår framtid. Och jag ville att vi tillsammans skulle känna kraften i att ropa ett fyrfaldigt leve, inte bara för landet, utan också för vår stad.
Vi har en nationalsång som många av oss kan utantill. Men hur ofta tänker vi på vad den faktiskt säger? Den andra versen lyder: "Du tronar på minnen från fornstora dar. Jag vet att du är och du blir vad du var." Som historiker och lärare kan jag inte låta bli att fundera över vad det innebär. Vad händer med en människa, en stad eller ett land när det förflutna får definiera vilka vi är?
Jag har personliga minnen kopplade till Nordanå. Min mamma gick gymnasiet här. I museets samlingar finns en OS-medalj från 1936, vunnen av en släkting. Det finns möbler och hus med kopplingar till min släkt i trakten. Men vad säger det egentligen om mig? Ger det mig rätt att bestämma vem som är "äkta" Skelleftebo? Knappast. Det vore både fånigt och farligt.
Historien är viktig – men inte för att avgöra vem som räknas. Den är viktig för att förstå hur vi hamnat där vi är. Och för att kunna ta oss vidare.
För vi står inför stora utmaningar. Northvolts konkurs har skakat om Skellefteå. Människor har förlorat sina jobb. Familjer som flyttat hit för att bygga en framtid tvingas nu börja om. Ungdomar som just börjat tro på en framtid här tvekar igen. Det är smärtsamt.
Det är lätt att pendla mellan känslor. Ilska. Sorg. Besvikelse. Kanske till och med skam. Hur kunde vi tro så mycket? Hur kunde det gå så fel? Men det är också sant att det var modigt att våga. Utan risktagande sker ingen utveckling.
Det viktiga nu är inte att fastna i skuldfrågor – även om de måste redas ut. Det viktiga är att vi ställer oss frågan: Vad gör vi nu? Vilka nya möjligheter kan växa ur det som gått sönder?
Andreas Westerberg är politisk redaktör på Norran.
Vi får inte låta våra misslyckanden definiera vår framtid. Det vore att göra nationalsångens ord till en självuppfyllande profetia – på fel sätt. För de fornstora dagarna innehåller både bragder och nederlag. Det är inte gamla segrar som bygger morgondagen. Men det är inte heller gamla förluster som ska få hindra oss.
Vi måste våga tro på att något nytt kan växa här. Att Skellefteå fortfarande är en plats där människor vill leva, arbeta och drömma. Vi har fortfarande mycket att vara stolta över. Vi har en stark gemenskap, en vilja att samarbeta och en förmåga att tänka nytt.
Sverige har sina utmaningar – från gängbrottslighet till klimatkris. Men vi har också styrkor: yttrandefrihet, innovation, fred och respekt för olikheter. Det är inte så illa. Faktum är att det är ganska bra. Kanske till och med jättebra.
Så låt oss inte fastna i det som varit. Låt oss istället använda historien som en språngbräda. Låt oss bygga något nytt – tillsammans.
Och ja – när vi ropade vårt fyrfaldiga leve på Nordanå, då kände jag att det fanns kraft i det. Inte bara för Sverige. Utan också för Skellefteå.