Kritikerna rasar mot förslaget om en svensk kulturkanon. Efter att regeringen den 21 december beslutade om direktiven till den kommitté som ska ta fram just en sådan, uttalade sig en lärare i Sveriges radio och slog fast att en kanon bottnar i exkludering och inget annat. Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar är även hon skeptisk. Tidigare har även ett stort antal författare gått ut med ett upprop i Expressen där de menade att en kulturkanon skulle vara förödande för det fria ordet.
Ingen av alla dessa felfinnare har förstått någonting. Kanske för att de själva befinner sig på insidan och bottnar i det svenska kulturarvet. För alla människor, unga såväl som äldre, vilka genom bristen på bildning och vägledning hålls utanför vårt samhälles gemensamma berättelse, kan frånvaron av en kanon – en tydlig vägledning – vara förödande. Den som inte känner igen en Zorn- eller Carl Larssonmålning, aldrig har läst en rad av Selma Lagerlöf, Karin Boye eller Tomas Tranströmer eller hört talas om Hugo Alfvén och riskerar att hamna i en uppförsbacke i sociala sammanhang, särskilt om man vill göra en klassresa.
Att inte ha tagit del av klassisk svensk litteratur eller fått möta den musik, arkitektur eller konst som skildrar hur vårt land växt fram under seklerna och därmed ges möjlighet att lära sig om hur vi fortfarande i dag påverkas av våra förfäders umbäranden och val, gör det på många sätt svårare att förstå sig på vad Sverige är och varför. Därför finns det alla skäl att – precis som Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kommit överens om i Tidöavtalet – ta fram en svensk kulturkanon.
Att en sådan kommer på plats betyder givetvis inte att annan kultur blir bannlyst eller att människor inte har möjlighet att fritt välja vad de vill läsa eller lyssna på. Och det är definitivt inte något hot mot det fria ordet. Däremot är det något att luta sig mot, både för lärare och många andra. Regeringen är tydlig med att den kanon som ska tas fram syftar till att göra svensk kultur tillgänglig för fler. Det ska även vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering. Med andra ord, den version som ska vara klar om ett par år kommer inte att vara huggen i sten. Kultur är inget statiskt, utan föränderlig materia och med tiden finns det säkerligen skäl att ta bort och lägga till verk som skildrar och påverkat hur vårt land utvecklats. Det gör det dock inte mindre relevant att börja någonstans och det bör vara här och nu och i den majoritetskultur som råder i Sverige i dag.
Att förkasta en kanon är i själva verket det mest exkluderande av allt. Det är att låta vissa barn, de som saknar både bildade lärare och belästa föräldrar, gå miste om viktig kulturell kunskap. Det är att stänga dörren för människor som kommer till Sverige och försöker lära sig om och förstå det land de gjort till sitt. Berättelsen om Sverige – vad det var och vad det är – tillhör oss alla som lever här. Det är viktigt att markera det. Särskilt som vårt samhälle i allt högre grad tycks glida isär och sådant som förståelse och tillit människor emellan minskar. Det är något vi borde rasa över – inte att fler ges möjlighet att öka sin bildning.