En återkomst för den traditionella undervisningen

Ett av nutidsmänniskans värsta tokerier är föreställningen om att vi fungerar annorlunda än tidigare generationer.

Att vi behöver andra saker för att må bra eller att vi lär oss nya saker på ett annorlunda sätt. I själva verket fungerar våra hjärnor och kroppar precis som våra mor- och farföräldrars.

Upprepade studier från flera universitet i olika länder – bland annat från Karolinska institutet i Stockholm – har till exempel visat att människor som lever nära naturen är friskare, lever längre, har bättre kognitiv förmåga och är mindre stressade än andra.

De som bor i städer med mycket grönska och rör sig i bebyggda miljöer präglade av variation och organiska färgskalor mår generellt bättre än den som möts av grå steril kantighet i sin vardag.

Hjärnans minnesfunktioner är också desamma. Vi lär oss bäst genom att läsa, skriva för hand och genom att lyssna på den som kan sitt ämne och har god pedagogisk förmåga. Genom repetition, lugn och ro. Alltså sådant som under lång tid präglade svenska lärmiljöer, ledde till hundratusentals klassresor och till vad som på många sätt uppfattades vara världens bästa skola.

Ändå har svenska politiker och flummiga forskare i pedagogik under de senaste decennierna försökt att uppfinna hjulet igen.

Vad man uppfunnit är ett fyrkantigt hjul utan ekrar som av någon märklig anledning inte förmår rulla lika bra som det tidigare. Detta har man sedan försökt reda upp genom olika former av ovetenskapligt tingeltangel som lärstilar, dansmatte och problembaserat och entreprenöriellt lärande, skoldigitalisering utan föregående konsekvensanalys och konstruktivism.

Förlorare är alla de unga som aldrig får möjlighet att lära sig sådant som de behöver. Tusentals svenskar går i dag ut i vuxenlivet utan att kunna uttrycka sig i skrift på ett korrekt sätt. De förmår inte läsa mer komplicerade texter än en Bamse-tidning.

En som länge slagits för att uppmärksamma den ohållbara situationen är läraren, journalisten och skoldebattören Filippa Mannerheim.

I den nyutkomna boken ”Konsten att undervisa – en bok om lärarens hantverk” (Gothia Kompetens 2021) lyfter hon på ett pedagogiskt och lättöverskådligt sätt fram varför läraren är så viktig som kunskapsförmedlare och de fördelar den tryckta läroboken har som undervisningens nav.

Hon pekar på riskerna med matriser, som flyttar fokus från ämne och innehåll till bedömningskriterier, och visar på hur elever som fråntas möjligheten att skriva för hand tappar bort den personliga relationen till lärandet.

De styrande kan diskutera huvudmän, resursfördelning och för eller emot skolval i all oändlighet. Det är naturligtvis inte utan betydelse. Men så länge föraktet mot traditionella, välfungerande undervisningsmetoder frodas i den svenska skolan kommer vi aldrig att kunna vända den nedåtgående kunskapsspiral vårt land befunnit sig i under lång tid.

Därför måste Filippa Mannerheims bok bli ett standardverk inom svensk lärarutbildning och ha sin givna plats på varje rektors skrivbord.

Alla lärare som är intresserade av att återupprätta respekten för professionen har äntligen fått sitt stridsrop.