Mimmie Björnsdotter Grönkvist är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Att cykla är fantastiskt. Oavsett om målet är att snabbt ta sig till jobbet eller skolan, en storhandling med cykelvagnen eller en mysig cykelutflykt tillsammans, erbjuder cykeln både frihet och vardagsmotion. Det är ett utmärkt transportmedel, som även om det inte kan ersätta alla bilfärder och bussturer är ett viktigt fossilfritt komplement till andra trafikslag. Men att cykeln ska fungera som alternativ i vardagen förutsätter en fungerande infrastruktur med välplanerade och efterhållna cykelvägar att trampa fram på, och där finns mycket att önska i de flesta kommuner.
I en ny rapport granskar Riksrevisionen regeringens, Trafikverkets och Transportstyrelsens arbete med att förbättra förutsättningarna för cykeltrafiken. Sammanfattningsvis så finns det klar förbättringspotential.
"Bristerna har i praktiken lett till att cykelinfrastruktur inte håller ihop, att andelen som cyklar inte ökar och att onödigt många cyklister skadas allvarligt på grund av bristande trafiksäkerhet" sammanfattar Johannes Österström, som varit projektledare för granskningen.
Det handlar dels om juridiska hinder, en snäv tolkning av väglagens förarbeten som gör att staten inte anser sig kunna bygga friliggande cykelvägar. Riksrevisionen bedömer dock att en bredare tolkning är möjlig. Samtidigt finns en klassisk “ju fler kockar, ju sämre soppa”-problematik, när ansvaret för planering av och investeringar i cykelinfrastrukturen bollas mellan stat och kommun. Värt att notera är dock att staten betydligt oftare är ansvarig för de bristande cykelstråken än kommunerna.
Dessutom efterfrågas tydligare normering för hur avvägningen mellan cykeltrafikens framkomlighet och trafiksäkerhet å ena sidan, och samhällsekonomisk lönsamhet å andra sidan. I dagsläget är det otydligt.
Trafik. Cykel är ett fantastiskt transportmedel men förutsätter välplanerade cykelvägar.
Samtidigt använder inte Trafikverken de pengar som finns avsatta för att förbättra cykeltrafiken inom ramen för den övergripande trafikplanen. Bara hälften av medlen planeras att användas fram till 2025 års slut. Det finns alltså pengar för förbättringar, de bara används inte. Flaskhalsen är något annat än resursbrist. Dessutom konstateras att planering och genomförande av cykelåtgärder i många fall blir onödigt omständigt och kostsamt, så det borde finnas potential att få mer pang för pengarna än i dagsläget.
Bland de få framgångarna med regeringsstyrningen som Riksrevisionen ger exempel på är "positiva kunskapshöjande åtgärder". Det exemplifieras av den pappersvändarverksamhet som är Sveriges nationella cykelråd, som vartannat år presenterar ett nationellt cykelbokslut. Kanske intressant för vissa, men ett hån när det saknas fokus på mer konkreta åtgärder som förändrar i praktiken. Det var inte detta som menades med att det behövs fler personer som är ute och cyklar.
Det finns alltså gott om saker för regeringen att ta tag i för att förbättra för Sveriges cyklister. Det kan kännas som att trampa i uppförsbacke, men kommer rätt genomfört uppskattas av ett brett spektrum av väljare från lycrabeklädda mellanchefer till miljömuppar i lusekofta. Oavsett ideologi, de flesta vill kunna cykla säkert.