Johanna Schreiber, skribent vid Liberala Nyhetsbyrån (LNB).
I juli 2001 sändes ett avsnitt av tv-serien “Sex and the City” som skulle bli stilbildande för flera år framåt: Huvudpersonen Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker) bar en Guccimönstrad midjeväska. 20 år senare syntes väskan igen i uppföljar-serien “And just like that”, där Carrie bar den diagnolat över bröstet. “Väskan är så ikonisk att den förtjänar en egen tv-serie”, kommenterade en journalist på modetidningen Marie Claire (22/1 -22). Alla inblandade var garanterat lyckligt ovetandes om att i princip samma väskmodell, och samma sätt att bära den, redan då var förknippat med dödsskjutningar, förnedringsrån och vapenhandel på andra sidan jordklotet.
Men de svenska medelålders kvinnorna vet. De minns. De drömde i under det tidiga 2000-talet om att få bära samma statussymboler som Carrie Bradshaw och hennes väninnor. Ironiskt nog vill deras söner nu ha exakt samma statussymboler. Men till skillnad från tidigare generationer inspireras de inte av kvinnor i modetidningar och tv-serier utan av jämnåriga influerare. Eller snarare: Gängfluerare.
Därför borde alla mammor till tonårsbarn ta sig tid att läsa den nysläppta fackboken ”Fallet Rusher – När medelklassens barn blev gangsters” (Mondial, 2025). Författaren, opinionsbildaren och tidigare civilutredaren Luay Mohageb tar med läsaren in i häkten och förhörsrum, låter dem följa med på husrannsakningar och rättegångar, och delar med sig av hur medelklasspojkar är med och planerar gängmord, levererar vapen och gömmer flera hekto kokain. En av de många pojkar som Mohageb möter sammanfattar motivet för de flesta av killarna så tydligt att även den mest blåögda förälder förstår: “Bror, allt handlar om kontanter i handen.”
Gangster-estetiken har kopierats av både killar och tjejer – från den kvinnliga maffia-fru-looken med leopardmönstrade klänningar och enorma guldsmycken, till Don Corleones spetsiga skjortkragar och Tupacs bandanas. Fram tills för några år sedan var det inte något stort problem. Men nu är det ett problem eftersom det inte bara är en blinkning till gangsterlivet i USA, utan en bromance-flirt med jämnåriga som befinner sig ett par knapptryck bort på Telegram, Signal eller Snapchat, redo att förse dem med uppdrag som ger snabba cash.
De flesta av pojkarna i Fallet Rusher lever ett gott liv. De är etniska svenskar, i boken kallas de för namn som “Axel” och “Simon”. I en av chattarna som återges skriver 14-åriga “Axel” att problemet för honom inte skulle vara att döda någon. Problemet skulle vara om hans mamma fick reda på det. Deras föräldrar är tillräckligt välbärgade för att bo i Stockholmsförorter där skolorna är bra, det kan anordnas privata poolpartyn och en ganska intetsägande villa kostar minst sex miljoner kronor. Mammor i sådana områden vet med största sannolikhet ungefär vad ett Gucci-skärp eller en dito väska kostar. Om deras söner börjar tjata om att få en sådan, eller om killarna i grannskapet börjar gå runt med orimligt dyra märkeskläder är det direkt ansvarslöst att inte agera.
Mohagebs bok kan förhoppningsvis också få föräldrar att våga ställa frågor till andra vuxna i sin omgivning: Varifrån har din son fått den där väskan? Har du hört om mordet där en tonåring blev beordrad att gå in i ett område och skjuta ihjäl “den första du ser med Guccikeps”? Varför kommer fem killar i Nisses klass tillbaka efter sommarlovet med sneakers som kostar ett helt års barnbidrag?
Att medelklasskvinnor inte reagerar när pojkar i deras närhet glider runt med kläder och accessoarer som de själva inte har råd med är inte bara ett svek mot deras egna söner, utan mot hela samhället.