Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
En mardröm. Att ens älskade barn hämtas i förskolan eller skolan av personer det inte känner till en okänd framtid utan att du informeras på förhand eller har någon möjlighet att påverka eller ens får säga hejdå är tveklöst bland det absolut värsta som kan drabba en förälder. Ännu värre är situationen för barnet som helt skyddslös slits loss med rötterna och kastas ut i en okänd framtid.
När sådant ändå sker på samhällets initiativ, ska det vara extrema nödfall. Situationer då det handlar om att rädda ett barn från en ohållbar situation präglad av våld, missbruk, omfattande vanvård eller allvarlig omsorgsbrist. För socialtjänsten som ansvarar för omhändertagande av barn i enlighet med LVU, bör akuta omhändertaganden vara väl underbyggda och det bör innan så sker - om det inte handlar om brott som begåtts mot barnet - ha gjorts ett flertal försök med andra insatser.
Att flytta barn från sin familj riskerar att orsaka trauman, inte sällan livslånga sådana. Detta gäller oavsett om barnet bor hos sin biologiska familj eller om barnet varit familjehemsplacerat i samma hem under lång tid. För en liten människa har blod ingen betydelse. Inte heller handläggarnas arbetssituation. För dem spelar det bara roll vem som vaggat dem till sömns, som plåstrat om dem, läst sagor och som luktar mamma och pappa.
Märkligt nog finns det på papperet välutbildade personer i kommuner över hela landet som inte tycks förstå detta i grunden mycket enkla. Människor som saknar både all form av empati samt respekt för BBIC (Barns behov i centrum, Socialstyrelsens sju grundprinciper för socialtjänstens arbete med barn och unga).
Resultatet blir att barn behandlas som föremål, slits upp och iväg utan förvarning. Gång på gång sker detta. Trots lagskärpningar som ytterligare understrukit barnperspektivet och som syftar till att ge barn en ökad rätt till trygghet.
En aktuell granskning från SVT, som kartlagt hur Lex Lilla Hjärtat, vilken trädde i kraft 2022, åtföljs, tar bland annat upp fallet med 6-åriga “Stina”. Efter att ha bott i samma familjehem sedan hon var 1 år flyttades hon hipp som happ tidigare i våras. “Hon fick inte säga hej då. Inte till oss, inte till någon”, berättar hennes (familjehems-) mamma för SVT (7/6).
Tomt. I hela landet står det barnrum tomma efter att socialtjänsten hipp som happ beslutat om att flytta barn från sin trygga miljö av skäl svåra att förstå.
Enligt Lex Lilla Hjärtat måste en vårdnadsöverflytt övervägas när ett barn varit placerat i två år, något som försvårar den typ av fasansfulla behandling som “Stina” drabbats av. I hennes fall tvekade familjehemmet initialt eftersom de fick besked om att kommunens stöd upphör om de övertar vårdnaden. Lagen är dock tydlig med att även om kommunerna inte är skyldiga att fortsätta betala ersättning till familjehem som blir vårdnadshavare, rekommenderas de att göra det. Dessutom ska placerande kommun ge de nya vårdnadshavarna råd och stöd om de behöver. Stinas familjehemsföräldrar har också gång på gång begärt vårdnadsöverflytt utan att ha blivit lyssnade på.
SVT.s kartläggning visar att liknande förfaranden inte är ovanligt. En del kommuner har dessutom inte ens börjat jobba med att överväga vårdnaden efter två år. Ofattbart nog används dessutom skäl som "samarbetssvårigheter mellan hem och socialtjänst” för att flytta barn från en dag till en annan. Att detta får pågå är ofattbart. Horribelt. När tar det slut? Hur många barn ska traumatiseras innan handläggare som de som beslutade om att flytta “Stina” stoppas? Hur länge ska mardrömmen att barn flyttas trots att det inte finns några omsorgsbrister eller hot mot deras hälsa tillåtas pågå?