Bostadspolitiken stÀnger dörren för lÄginkomsttagare

I stÀllet för att dela ut mer pengar behöver staten och kommunerna Àndra pÄ inkomstkraven för att fÄ hyra.

Fler lÄginkomsttagare har rÄd att betala för nya bostÀder Àn vad som hörs i debatten.

Fler lÄginkomsttagare har rÄd att betala för nya bostÀder Àn vad som hörs i debatten.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Ledare2020-11-30 07:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Har vi rÄd att bo hÀr?

Det undrade LO i en rapport frÄn 2018 om bostadsmarknaden.

För att svara pÄ frÄgan: Nej, alla har inte rÄd med vad som helst.

Men en person som tjĂ€nar 20 000 kronor i mĂ„naden – före skatt – kan lĂ€gga hĂ€lften av summan pĂ„ hyran efter de nödvĂ€ndiga utgifter som Konsumentverket listar.

Det visar en studie för den gröna och liberala tankesmedjan Fores av bland andra Hans Lind, professor i fastighetsekonomi vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH).

Man kan frÄga sig om det Àr rimligt att, som Konsumentverket gör, rÀkna med en smarttelefon för varje person över tio Är och att hushÄllet har minst en tv, en radio, en stereoanlÀggning, en spelkonsol, en skrivare och en helÄrsprenumeration pÄ en dagstidning.

Men Àven nÀr dessa basutgifter Àr tÀckta har mÄnga lÄginkomsttagare, Àven ensamstÄende med barn, rÄd med hyfsat rymliga bostÀder. SÄvÀl nyproducerade hyresrÀtter som bostadsrÀtter.

DÀrför Àr perspektivet pÄ individers betalningskapacitet viktigt. MÄnga fastighetsÀgare, oftare kommunala Àn privata, krÀver en inkomst runt tre gÄnger högre Àn Ärshyran.

En hyra pÄ 10 000 kronor Àr givetvis större Àn en tredjedel av lönen för en lÄginkomsttagare. Men kravet pÄ en tredjedel ger mindre pengar kvar till hyra Àn om man utgÄr frÄn Konsumentverkets basnivÄ.

Kravet pÄ en tredjedel gör alltsÄ att hushÄll med lÄga inkomster inte kan efterfrÄga bostÀder de teoretiskt har rÄd med.

Inte konstigt att den politiska vÀnstern krÀver högre bostadsbidrag. Men i stÀllet för att dela ut mer pengar behöver staten och kommunerna Àndra pÄ inkomstkraven för att fÄ hyra. Liksom vilka inkomster som rÀknas.

MĂ„nga fastighetsĂ€gare rĂ€knar varken bostads- eller socialbidrag som godtagbar inkomst för en potentiell hyresgĂ€st. Även kapitalinkomster, barnbidrag och studiemedel ratas ofta.

Att fler har rÄd med mer Àn vad som Àr politiskt etablerat sÀtter nytt ljus pÄ andra delar av bostadspolitiken.

Exempelvis bankernas kvar-att-leva-pÄ-kalkyler, som enligt Fores studie ligger runt 3 000 kronor högre i snitt Àn Konsumentverket. Man rÀknar helt enkelt med för höga rÀnteutgifter.

Och Finansinspektionens amorteringskrav och skuldkvotstak stoppar bostadsköp i de lÀgre inkomstskikten.

De fÄr inte lÄna, fast de har rÄd att betala.

MÄnga ekonomer har pÄ senare tid lyft fram högre skatt pÄ smÄhus och bostadsrÀtter som en del av en större skattereform. Det hÀr gillar inte organisationer som Skattebetalarna och VillaÀgarnas riksförbund.

Högre fastighetsskatt ”skulle riskera att driva mĂ€nniskor frĂ„n hus och hem” menade den sistnĂ€mnda organisationeni somras. Men det Ă€r vilseledande, historiskt sett.

För exempelvis smÄhusÀgare var den samlade kapitalkostnaden negativ frÄn 1990-talet, enligt en annan Fores-studie. Man har fÄtt betalt för att bo. Mellan 1970- och 1990-talet var den positiv.

De senaste 50 Ă„rens utgifter kan alltsĂ„ bostadsĂ€gare summera till noll. Givetvis Ă€ger inte alla samma bostad sĂ„ lĂ€nge, men det viktiga Ă€r ”de samlade boendekostnaderna över en hel bostadskarriĂ€r”, enligt rapportens författare.

Det perspektivet saknas ofta i den bostadspolitiska debatten.

Valet av boende bör tydligare spegla hushÄllets inkomster och betalningsförmÄga över tid. Bostadspolitiken kan inte ha som mÄl att fatta privatekonomiska beslut Ät alla.