Den senaste tiden har vi kunnat följa direktrapporteringen från rättegången mot influencern Bianca Ingrossos misstänkte stalker. Det hela verkar av många redaktioner ses som en saftig kändisnyhet – emellanåt låter diskussionerna nästan som att offentliga personer får räkna med oönskad uppmärksamhet.
Att sätta stopp för stalking är dock inget särintresse för kända människor. Även om kändisnamn ger klickvänliga rubriker, är det egentligen sällsynt att den som förföljer är en total främling. Ingrosso är långt ifrån ensam om att bli utsatt för stalkning. Majoriteten av offren är kvinnor, majoriteten av förövarna är expartners, och i de flesta fall har gärningspersonen åtminstone någon form av relation eller tidigare kontakt med offret.
Sedan 2011 finns brottet olaga förföljelse i svensk lag. Rubriceringen var tänkt att komma åt den brottslighet som kan vara svår att ringa in juridiskt, men som blir påfrestande tydlig för den som är utsatt. I praktiken kan många stalkers ändå fortsätta att terrorisera sina offer länge innan de stoppas. Orsakerna är många, bland annat finns tydliga luckor i juridiken.
För det första är beviskraven höga. För att fällas krävs i regel att gärningspersonen begått flera brottsliga handlingar, och varje enskild handling måste vara straffbar. Att stå utanför någons hem, ständigt dyka upp på offentlig plats där någon är eller skicka “oskyldiga” meddelanden (även i en icke-oskyldig mängd) är i regel helt lagligt. Den som är förföljd kan aldrig slappna av, och terrorn blir således ständigt pågående. I rättssalen bryts handlingarna ned till isolerade händelser som inte nödvändigtvis bedöms vara brottsliga, även om helheten kan vara förödande.
För det andra är kunskapen fortfarande bristfällig. Lagen är teknikneutral, men många digitala aspekter av stalking kräver expertis som långt ifrån alla utredare har. Till det kommer bristen på både specialkompetens och rutiner. Huruvida polisen sitter på rätt kunskap beror till stor del på var i landet du bor.
Vidare saknas tillräckligt skydd i förföljelsens tidiga skeden: kontaktförbud används ofta först när beteendet har eskalerat. Många offer vittnar om att de inte får hjälp förrän situationen blivit akut, trots att mönstret varit tydligt länge. Den låga anmälningsgraden och misstron mot rättsväsendet är direkta konsekvenser av detta.
Lagstiftning och rättsväsende måste därför uppdateras för att täppa till de hål som gör det möjligt för offer att tvingas leva med sin förföljare som en ständig skugga. Ett första steg på vägen är bildning. Generellt saknas inom myndigheterna kunskap om fenomenet stalkning, och de olika uttryck det kan ta. Precis som vid annan brottslighet riktas skulden ofta mot offret: av en del kommentarsfält att döma får Ingrosso, i det här fallet, skylla sig själv som exponerar både livsstil och hud.
För Bianca Ingrosso innebär den nu aktuella rättegången förhoppningsvis en chans att få ett avslut – i synnerhet då den misstänkte även står åtalad för sexuellt ofredande och olaga hot. De flesta som utsätts för stalkning får dock aldrig se sin förföljare ställas till svars. Stalkning är inte ett pris man ska behöva betala, varken för offentlighet eller tidigare relationer. Det är ett övergrepp som måste tas på samma allvar som andra former av våld, med lagar och resurser som skyddar den utsatta innan det är för sent.