Ledare: Barn ska ha rätt till familjer som älskar dem

2012 tillsatte Alliansregeringen en utredning för att se över behoven av förändringar av LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. 2014 kompletterades uppdraget med en översyn av hur långsiktighet och stabilitet kunde säkerställas för långvarigt omplacerade barn. Men 2015 – efter att det blivit regeringsskifte – hamnade den utredningen i byrålådan samtidigt som regeringen stoppade huvudet i sanden i frågan om omhändertagna barns rättigheter.

Regeringen vaknade inte förrän för två år sedan, då treåriga Esmeralda – i media kallad Lilla Hjärtat – dödades av sina narkotikaberoende föräldrar (som hon flyttats hem till trots att hon knappt kände dem). Efter det tillsattes en ny utredning och i februari i år presenterades en rad lagförslag. Flera av dem bra, men det allra viktigaste saknades: barnets bästa som ett självständigt rekvisit, det vill säga villkor som ska betraktas när lagen utövas.

Redan i höstas enades en majoritet i riksdagens socialutskott om att regeringen misslyckats med att presentera förslag för en ny LVU-lagstiftning som i tillräckligt hög grad satte barnperspektivet i centrum. Utredaren fick därför i uppdrag att presentera en fördjupad analys om hur barnets bästa kan bli ett självständigt rekvisit vid prövningen om vård enligt LVU ska upphöra. Utredaren har också granskat konsekvenserna för ärendehanteringen i socialnämnder och domstolsförfaranden som rör omhändertagna barn. Den 1 mars presenterades förslagen.

Med det kan det äntligen kan det vara på väg att hända något på riktigt. Barn kan komma att ses som egna rättssubjekt inte bara på papperet, utan även i realiteten.

”Det här är så oerhört viktigt. Det är så många barn som far illa på grund av att det hela tiden är de vuxnas perspektiv som beaktas i de här processerna. Men vi är överens, alla partier utom Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ställt sig bakom att det behövs förändring så snart det bara är möjligt” säger ordföranden i socialutskottet, Moderaternas socialpolitiska talesperson Camilla Waltersson Grönvall.

Det hade redan kunnat vara annorlunda. Barn som omhändertagits som späda hade inte efter flera år behövts slitas upp med rötterna och förlora all sin trygghet för att skickas till ett hem de aldrig varit i med människor de knappt känner, än mindre ser som sina föräldrar. Lilla Hjärtat hade inte behövt dö.

Det fanns möjlighet att förändra lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga redan för flera år sedan. Men den socialdemokratiska regeringen har hårdnackat vägrat att se detta som en rimlig reform. Det är som att de lever kvar i en tid när Barnkonventionen inte var svensk lag och ser barn som sina föräldrars ägodelar. Som om de inte kan frigöra sig från blodsbandsmyten och inte hört talas om anknytning.

Nu finns istället – tack vare Camilla Waltersson Grönvall och många andras oförtröttliga kamp för barns rättigheter – möjligheten att LVU blir en lag där Barnkonventionens vackra ord faktiskt betyder något. Som ger barn som Esmeralda möjlighet att få stanna hela uppväxten i en trygg familj som älskar dem, hos föräldrar och syskon de ser som sina även om de inte delar DNA.