Stopp. Det är inte rimligt att allt för många människor i behov av samhällsinsatser packas ihop på samma platser.
Socialdemokraternas nya inrikespolitiska riktlinjer med fokus på att bryta segregationen och avskaffa utanförskapsområden har orsakat debatt och lett till kritik från såväl migrationsminister Johan Forssell (M) som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.
– Efter åtta år av passivitet vill nu S lösa segregationen genom att tvångsblanda befolkningen, hävdar Forssell i en intervju med TT (Omni 2/6).
Åkesson uttalar sig bland annat i den SD-nära nyhetskanalen Riks (3/6) om att svenskar aldrig bett om att behöva integreras och att människor med svenskt ursprung i allmänhet inte är särskilt sugna på att beblanda sig med människor som kommit hit från andra delar av världen.
– Det här kommer att bli den stora politiska konflikten under de kommande åren menar Åkesson, och syftar på S ambition att i högre grad placera nyanlända i mer välbärgade områden med en i huvudsak etniskt svensk befolkning.
Att S-förslagen provocerar så oerhört högerut är märkligt. För i själva verket handlar det om en politik som förts från borgerligt håll sedan tidigare och varit gynnsam. Som idén att begränsa inflyttningen av personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och lever på försörjningsstöd i utsatta områden.
Något som kommunalrådet Torkild Strandberg (L), en av det liberala partiets mest framgångsrika politiker drev på i sin hemstad Landskrona redan för över ett decennium sedan. Insikten om att det i princip är omöjligt att lyfta ett område, eller en stad, om det ständigt sker en inflyttning av människor i stort behov av stöd samtidigt som personer som är etablerade på arbetsmarknaden och integrerade i samhället flyttar, borde vid det här laget vara allmän kunskap.
I Landskrona, som i början av 2000-talet hamnat i en nedåtgående spiral och blivit alltmer otryggt sjösattes en uthyrningspolicy framtagen av Landskrona Stadsutveckling tillsammans med privata fastighetsägare, Landskronahem och flera myndigheter. Policyn innefattar högre krav på de bostadssökande och stoppade “dumpningen” av utsatta människor i redan hårt pressade områden. Flera kommuner har följt efter med liknande regelverk. Vilket är utmärkt.
Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Man kan naturligtvis förstå att människor som invandrar till Sverige söker sig till platser där deras landsmän redan bor. Det är högst mänskligt att vilja bo nära människor som är lika en själv. Men när alltför många utan jobb, svenskkunskaper eller kontakt med majoritetssamhället samlas i vissa områden växer utanförskapet och kriminaliteten gror. Därför är det fullt rimligt att individer, nyanlända och andra som hänvisas boende genom det allmänna, placeras på ställen där de har en bättre chans att bli en del av Sverige. Något som gynnar oss alla. Det borde även regeringen och deras kompisar i SD förstå.
Om S skulle gå ännu längre och tvinga fram tvångsförflyttningar eller byggen av nya miljonprogram av typen statarlängor på höjden i villaområden, som bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa oroar sig för (Expressen 3/6), skulle det naturligtvis vara ett problem. Men det finns andra sätt att bygga och påverka vart folk flyttar. Som att allmännyttan tar ansvar och inte bara hyr ut innerstadslägenheter åt höginkomsttagare medan “de andra” hänvisas till utanförskapsområden.
I stället för att skälla på Socialdemokraterna borde regeringen själv fundera över vilka bostadspolitiska verktyg som finns för att minska segregationen och utanförskapet. De goda exemplen finns närmare än de tror.