Olivia Lindroth Steinwall är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
En kvinna faller plötsligt ihop på centralstationen. Jag har knappt hunnit märka vad som sker innan hon är på fötter igen, men flera andra har redan stannat till för att hjälpa.
"Det är ett socialt experiment", förklarar hon för de oroliga medmänniskor som står redo. Någon andas ut. En annan trampar irriterat iväg.
Att konstruera udda situationer för “content” – alltså innehåll som någon vill titta på – är egentligen inget nytt. Dolda kameran-program som Blåsningen eller amerikanska What Would You Do rullade på tv redan innan millennieskiftet. Liknande koncept har sedan dess fortsatt att både underhålla, fascinera och belysa socialpsykologiska fenomen.
Under 2010-talet briljerade youtubekanalen STHLM Panda med en lång serie experiment filmade på offentlig plats. I ett skrattretande klipp demonstrerar de hur orimligt mycket auktoritet man får om man bara går klädd i reflexväst. I ett mer allvarstyngt inlägg visas hur reaktionerna är annorlunda när en kostymklädd man trillar ihop på gatan, jämfört med någon som till synes lever i hemlöshet.
Nu har innehållsskapandet blivit ett så enormt fenomen att det inte längre är reserverat för enstaka stora youtubekanaler, utan allt mer tränger in i vår vardag. Och det roliga med dolda kameran-situationer försvinner ju till stor del när de dolda kamerorna plötsligt finns överallt.
Hand i hand med sociala experiment och fejkade krissituationer går “pranks” och till synes oskyldiga skämt. Något med omfattningen gör att påhitten plötsligt inte känns lika harmlösa. Vanligt är att man stör personal genom att byta plats på varor, ställa "knäppa frågor", låtsas stjäla, eller beter sig märkligt i drive-thru-kön – allt för att fånga reaktionen. Servicearbetare får sannolikt hantera nog med märkliga människor som det är, och deras jobb är inte att generera gilla-markeringar. Särskilt inte i en roll där det ingår i arbetet att vara trevlig och tillmötesgående, och man varken kan dra därifrån eller uppmana någon att sticka dit pepparn växer.
Ingen vill vara den som inte kan ta ett skämt. Oroande är dock funderingen på vad som händer i mötet mellan människor när saker slutar vara på riktigt. Den dag ett barn kommer fram och ber om hjälp ska den första instinkten vara att hjälpa – inte att se sig om efter en kamera som fångar ögonblicket för att tusentals prenumeranter senare ska kunna bedöma ens karaktär i kommentarsfältet. Och även om det är tillåtet att filma på offentlig plats, kan man fråga sig om det är särskilt etiskt att göra mannen på gatan (eller kassörskan på Ica) till åtlöje, utan att denne gått med på det.
När gränsen mellan verklighet och kuliss blir suddigare möter vi inte längre varandra på lika villkor. Det är inte bara ett problem för den som ovetande hamnar i någon annans klickjakt, utan lär i längden påverka oss alla. Om vi lär oss att misstänka varje extraordinär situation eller rop på hjälp som ett möjligt "experiment", finns risk att tvekan tränger undan vår empatiska reflex. Vi blir mer cyniska och mindre benägna att ingripa. Kanske är det dags för den tråkiga diskussionen om hur långt det ska vara acceptabelt att gå i jakten på content. Till syvende och sist bygger tilliten till varandra på att vi kan lita på att det vi ser är på riktigt.