Karin Källström är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
I juni i år uppdaterade Statistiska Centralbyrån (SCB) medianlönen i Sverige, vilket påverkar ett av kraven för arbetstillstånd. Med den nya medianlönen om 37 100 kronor krävs numera att arbetsgivare erbjuder en lön på minst 29 680 kronor till arbetskraftsinvandrare. Snart väntas kravet hårdna ytterligare, eftersom regeringen vill höja lönegolvet från 80 procent till 100 procent av medianlönen.
För att inte skadeskjuta den redan allvarliga kompetensbristen i Sverige alltför mycket har regeringen därför givit Migrationsverket och Arbetsförmedlingen i uppdrag att ta fram en lista på vilka yrken som bör undantas från lönekravet. Tidigare i juli i år redovisade myndigheterna listan. Det är en diger sådan på hela 152 yrken, där lägsta lönen är lägre än medianlönen samtidigt som arbetskraftsbehovet inte kommer kunna täckas av svenskar. 152 stycken! Reaktionerna lät inte vänta på sig. Dels för att det var skrattretande många yrkeskategorier som föreslås undantas – under åren 2023 och 2024 rörde hela 30 000 av totalt 72 000 ansökningar om arbetstillstånd dessa yrken.
Det säger något om hur ovälkommen reformen med ett lönegolv är. Dels för att ett antal yrkeskategorier där kompetensbehoven är skriande hamnar utanför listan. Däribland murare och ställningsbyggare. Att inte undanta dessa yrken kommer medföra att nuvarande problem inom byggbranschen kommer att bestå.
Att en borgerlig regering hyser så liten tilltro till företagens egen analys och beslutanderätt kring sina rekryteringsbehov är oroväckande. Antingen anser regeringen att det är klokt att låta ovana myndigheter dra slutsatser kring Sveriges arbetskraftsbehov baserat på en flera år gammal yrkesförteckning och annonser på den uråldriga Platsbanken (!), varefter politikerna ska få vara med och bestämma vilka yrken som ska undantas eller inte. Det vore illa nog. Eller så försöker regeringen punktera lönekravet, ett yrke i taget. Just så försiktigt att Sverigedemokraterna inte märker. Det vore bara pinsamt.
Behövs. Rekryteringsbehoven inom byggbranschen är stora. Men ett nytt lönegolv kan göra det svårt att hyra in folk från andra länder.
Några som definitivt märker av regeringens självmotsägande hantering av arbetskraftsinvandringen är företagen. Kompetensbristen är redan idag tillväxthämmande – inte minst i mindre städer. För somliga branscher medför lönegolvet ett ovälkommet val mellan pest och kolera: antingen tvingas företagen avstå från att anställa eftersom den nödvändiga kompetensen inte finns inom Sveriges eller EU:s gränser. Eller så behöver lönerna höjas. Tidigare i år presenterade Svenskt Näringsliv siffror som visade att svensk BNP skulle minska med 30 miljarder kronor per år om lönegolvet höjs från 80 till 100 procent. Detta BNP-tapp skulle förstås bli mindre om många yrken undantas, men det säger något om regeringens häpnadsväckande självdestruktivitet i en tid när landets tillväxt inte imponerar på någon.
Ett långt mindre ingripande förfaringssätt – än att bygga upp en ny byråkrati kring en luddig behovsanalys – hade varit att kräva heltid och kollektivavtalsenlig lön i stället för ett lönegolv vid arbetskraftsinvandring. Men regeringens motstridiga agerande rörande arbetskraftsinvandringen har kanske aldrig handlat om att skapa ett smart system för företagens bästa. Det har handlat om att tillgodose önskemålen på Sverigedemokraternas senaste valaffischer.