Maria Jane Smith hade en liten publik under festivalen, men räkna med en större när hon släpper sitt debutalbum i höst.
Recensioner:
Maria Jane Smith
Vi är inte många som är och ser Maria Jane Smith (från Smith & Thell), som är första artisten ut för kvällen. Kanske ett 50-tal. Men det gör nästan allt ännu lite bättre. Det blir nära, nästan som att sitta i hennes vardagsrum och ha en privat spelning. Och med hennes varma vackra röst är det en härlig stund.
Maria Jane Smith beskrivs som en av Sveriges mest spännande popartister. Det är helt förståeligt. I höst släpps hennes debutalbumet ”A Glitch In The Matrix” och det finns all anledning att tro att det kommer att locka en hel del nya fans där ute.
Maria Jane Smith bjöd på en intim och avskalad spelning som bar på både tyngd och tröst. Det var en perfekt inledning på festivalens fredagskväll. En konsert som dröjer sig kvar som en hand på hjärtat.
Betyg: 3
Raaban:
Raaban kliver upp utan större gester och får de fans som är längst framme vid scenen att dansa. Men det som börjar stabilt, med tunga härliga basgångar i bröstet, tappar efter hand variation. Setet är välproducerat och rytmiskt tight, men känslan är att det aldrig riktigt lyfter mot extas. Även om det blir allt mer intensivt och medryckande mot slutet. Det finns stunder av driv, men helheten förblir lite för jämn, som om Raaban inte riktigt ruskar om. En spelning som funkar på dansgolvet, men där pulsen aldrig överraskar.
Betyg: 2
Rabaan spelade realtivt tidigt under fredagen.
Ballinciaga
Det är omöjligt att inte dras med när Ballinciaga drar igång ett konfettiregn av tung bas och tryck. Det är klubbkänsla i kvällsljus, där publiken studsar i takt.
De maskerade männen i fronten bjuder inte på mycket mimik, men energin är total. Liksom deras kroppsspråk och påeldande av de främst unga åskådare som är på plats för att ha en kul kväll.
Det är kaos, renodlad eufori och publiken är med på noterna. Ballinciaga är ett uttryck för samtiden. Det är inte svårt att fatta att de är en av Norges största grupper och att de tilltalar en ung målgrupp som vill ha PRTY.
Betyg: 4
Ballinciaga skapade magi från första stund.
Nause
När Nause kliver upp kan det vara bästa vi får se på Electro stage den här festivalen. Inte bara för att han är mest känd av de artister som spelar där, utan för att han har en energi som en nykomlings. Han bygger eufori med melodier som tilltalar hjärtat, som är nostalgiska men fortfarande elektriska.
Det är dansant och drömskt och när “Hungry Hearts” rullar in vill de flesta framför scenen lyfta händerna mot sommarkvällshimlen och tänka att livet ändå inte är så dåligt. Det finns hopp. Men "Made Of" kommer alltid vara favoriten.
Nause påminner om varför svensk elektronisk musik blivit en världsexport. Känslan är global, men festen känns vår.
Betyg: 4
Nause
Axwell
Det syns att kungen av house kliver på scenen. I ljushowen, pyrot, publikantalet och de världshitar som Axwell radar upp både från sin tid som soloartist och som medlem i Swedish House Mafia.
Det är nästan något ceremoniellt över det när Axwell tar plats bakom mixerbordet. Som en präst i housekyrkan, med beatsen som bön och publiken som församling. Det mesta är som det ska vara, som dropsen, ljuset och tempot. När ”Antidote” dånar över området ställer sig Axwell på mixerbordet och leder sin styrka. Det är nostalgiskt utan att kännas dammigt.
Ändå är spelningen en timma och en kvart lång och hans set blir stundtals segt. Något som också märks på en del av publiken som droppar av efter hand.
Betyg: 3
Axwell, kungen av house.