Spelmannen och berättaren Thomas Andersson har i ett helt liv stått på scenen, spelat och berättat. Självklart hamnade hans kära hemby Bygdsiljum i centrum när han bjöd på skapelseberättelsen förlagd i en västerbottnisk verklighet.
Klockan är strax efter 18 den här onsdagskvällen: publiken börjar anlända till Sara kulturhus inför premiären på höstens första föreställning i Västerbottensteaterns regi.
”När vår herre gjorde Bygdsiljum och allt det andra”, heter den.
Bygdsiljumsonen Thomas Anderssons långa karriär som spelman och berättare började som medlem i folkmusikgruppen Burträskar'a, med konserter och LP/CD--skivor mellan 1978 och 1991.
Därefter har han utvecklat berättandet till en konstform, där tal och musik delat plats.
Många från Burträskbygden har mött upp denna kväll, men Thomas har en betydligt bredare publik än så.
Två av dessa är Monica och Rolf Wikman, Boviken:
– Vi har sett honom flera gånger, både här i Skellefteå och i Storkågeträsk. Han är allt möjligt, bland annat rolig och underfundig, säger de till Norran inför föreställningen.
Och efter att nästan 300 personer tagit plats tar intar Thomas Andersson scenen minuterna efter klockan 19.
Rolf och Monica Wikman på väg in för att ta sina platser vid scen 4, Sara kulturhus, och för att lyssna på berättaren och spelmannen Thomas Andersson.
Inför premiären beskriver han tankarna bakom föreställningen, om hur allt började och hur det kunde komma sig att det blev som det blev.
Föreställningen följer delvis händelseförloppet i skapelseberättelsen men är förlagd i den västerbottniska verkligheten.
Föreställningen framförs i form av en folklig historia som det brukar berättas i vår del av världen:
”I den, mellan stjärnor, solar, månar, änglar, djävlar, gudar, människor, slätter och berg – finns plats för musik”, som det påpekas i programbladet.
Såklart är den delvis skriven och framförd på bondska, som är ett signum för Thomas Andersson.
Dags för föreställning – och om någon möjligen tvekade om man kommit till rätt scen så var det bara kolla in affischen till höger om insläppet.
Thomas Andersson säger:
– I min världsbild kom inte världen till så som det står i bibelns Första Mosebok. Men när vår söndagsskolefröken hemma i Bygdsiljum berättade skapelseberättelsen på sitt livliga sätt, då var den sann. Man såg precis hur vår Herre formade berg, åkrar och vattendrag med sin väldiga hand.
– Han for fram som en jättelik schakttraktor. Och det var inte i Mellanöstern eller någon annanstans. Det var hemmavid. Och det var rena sanningen. Jag var 7 år och söndagsskolefröken hette Nancy Tjärnström, fortsätter han.
Att åkrarna är tillkomna av mänsklig möda, säger Thomas, förstod så småningom. Och att han nu vill berätta den här historien som fullväxt säger han beror på en dragning åt fantasterier, alltså verklighetsfrämmande fantasier.
Premiärkvällen till ära bjöds på gratis bubbel halvtimmen innan föreställningen. Rolf Wikman var en av de som besökte baren.
Inför premiären riktar han också ett stort tack för inspiration till podcasten ”Myter och mysterier” med Erik Schyldt och Per Johansson.
Thomas Andersson igen:
– Jag tror på evolutionen. Skapelseberättelsen anser jag dock vara en vacker, mäktig och poetisk historia – så länge man får göra som man vill vad gäller att tro på den. Och tack och lov så har vi religionsfrihet i vårt land. Man kan alltså tro på evolutionen och vara öppen för andlighet samtidigt.
Thomas ser även att Gud i skapelseberättelsen troligen gav människan större ansvar än hon förtjänar och klarar av:
– Enligt skapelseberättelsen är människan en konstruktion av vår Herre. Men det var nog som att sätta bocken till trädgårdsmästare att människan tilldelades uppgiften att förvalta skapelsen.
Mia Asserud vid Västerbottensteatern gladdes över att höstsäsongen drog igång på onsdagskvällen. Hon stod beredd med blomsterkvasten som Thomas Andersson skulle få efter föreställningen.
Föreställningen är kryddad av pricksäkra betraktelser, en stor portion humor, massor med bondska, musik – och inte minst en brutalt rolig beskrivning över hur vår Herre en dag knycklade ihop Lucifer till en palt.
Det visar på kontrasterna som berättaren Thomas Andersson behärskar efter alla dessa år.