Under fyra decennier har Galenskaparna & After Shave underhĂ„llit publiken och blivit förebilder för nya generationer av komiker. Denna kvĂ€ll stĂ„r Per Fritzell och Jan Rippe pĂ„ egna ben, ackompanjerade av âDen Ofattbara Orkesternâ som funnits med dem sedan 1982.
Resten i gÀnget uppges vara skröpliga och trötta. Men det Àr inte Fritzell och Rippe.
Fritzell och Rippe bjuder publiken pĂ„ ett urval figurer och sĂ„nger frĂ„n deras över 40 Ă„r tillsammans, plus eget och nytt material. AlltifrĂ„n vĂ€lbekanta Mackenfilurer till att vi fĂ„r höra surikaten Timon och vĂ„rtsvinet Pumbaa sjunga live. Det Ă€r nĂ€mligen dessa herrar som gör Timon och Pumbaas röster i Disneyfilmen âLejonkungenâ.
âInga bekymmer, man Ă€r lycklig var dagâ, precis sĂ„ kĂ€nns herrarna genom hela förestĂ€llningen. De berĂ€ttar okonstlat om deras vĂ€g genom livet. Tillsammans och var för sig.
De vĂ€lkĂ€nda gubbarna frĂ„n Macken lockar dock till flest skratt. Det Ă€r hĂ€r det âbonnigaâ nĂ„r sin höga kvalitet. HĂ€r sitter rörelserna, djupet i karaktĂ€rerna och de finurliga texternas tungvrickande perfekt.
StĂ€mningen Ă€r hög, men ju lĂ€ngre bak du kommer i publikhavet ju tystare Ă€r skratten. âGott och blandatâ skulle mĂ„ bra av att stĂ„ pĂ„ den mindre scenen. Den Ă€r mer förlĂ„tande och opretentiös. Vilket dessa goa gubbar, Per Fritzell och Jan Rippe, ocksĂ„ Ă€r.
Bosse Rehnberg, som köpte in serien âMackenâ till SVT, beskrev en gĂ„ng humorgruppens stil: âEn akademiskt artikulerad buskisâ. Kombinationen Fritzell och Rippe utan hela gĂ€nget, nĂ„r inte riktigt upp till den nivĂ„n.
Men, nĂ€r Rippe kommer in pĂ„ scenen i sin blĂ„a arbetsoverall och sjunger: âGe mig publik. SĂ„ ska ni fĂ„ se nu Ă€ntligen, vad jag skulle gjort egentligenâ, sĂ„ sammanfattas hela "Gott och blandat". HĂ€r finns ingen Claes Eriksson som skriver manus eller pekar riktning. Utan detta Ă€r vad Fritzell och Rippe egentligen velat göra. LĂ€nge.
Vid 67 Ärs Älder har de bÀsta vÀnnerna bestÀmt sig för att göra nÄgot eget. DÀr de sjÀlva bestÀmmer allt. Vilket i sig kan applÄderas. Men, duon har valt att inte ta in en regissör eller ett yttre öga. De har regisserat varandra. Och det mÀrks. Det nyskrivna materialet tar inte riktigt det dÀr sista klivet av fullÀndad humor.
De har pĂ„ nĂ„gra lĂ€ttvunna stĂ€llen slarvat bort igenkĂ€nningsfaktorâpoĂ€ng. Som Ă€r en av revyns grundpelare. Skelleftepubliken Ă€r som de flesta â de Ă€lskar att fĂ„ vara en del av ljuset. Fritzell sjunger: âDet Ă€r hĂ€r jag vill slĂ„ â BorĂ„s, BorĂ„sâ. Det blir ett litet jaha. TĂ€nk om de bytt ut BorĂ„s till: Norsjö, SkellefteĂ„ eller MalĂ„. Vilken hit. I alla fall hĂ€r.
Men nÀr de i slutet av den tvÄ timmar lÄnga förestÀllningen ska ta husvagnen, mot Hjoggböle och BurtrÀsk, dÄ dÄnar publiken av skratt.
Kanske för att Skellefteborna vet att Fritzell pekar ut Hjoggböle Ät fel hÄll. Men det Àr bara roligt. Eftersom de beskriver den felaktiga vÀgen med stort sjÀlvförtroende.
Oavsett. En stor eloge till Fritzell och Rippe för att ni följer era drömmar genom att bjuda oss andra pÄ skratt och nakenchocker i kombination med flöjtspel. Det blev en mysigt minnesrik kvÀll med stÄende ovationer.
âSpring inte runt och vela. DĂ„ sabbar du det hela. Det ska va' gött, gött, gött, Ă„h levaâ.
Och jag Ängrar att jag inte köpte en signerad husvagnshatt.