En fin skildring av norra Sverige – och potatis

Mammans familj kommer från Tornedalen, pappans från Ånäset. I köket hos faster i Ånäset fanns bonaden ”Fröjden eder med bävan” som tänkespråk för att man inte skulle förhäva sig. Cecilia tillbringar sin barndom i den trygga radhuslängan med föräldrar från 68-generationen, ”en tillvaro med Bamsetidningar, lego och älgkött från morfars jaktlag”. Tanken om att lämna Norrland för att framtiden finns söderut, väcks tidigt hos henne, men det innebär också att hon alltid längtar hem. ”Man måste jobba på, inte se sig om. Leva som om man kunde komma undan. Sig själv, sin historia och sitt öde. ”  

Hon skriver med en vemodig ton om livet och döden, om släktens öden och om sjukdomar som gör det svårt att andas. Mormor var inlagd på Sandträsk sanatorium i flera år för tuberkulos och själv blir hon covidsmittad och sjuk. Livet är skört. Potatisens betydelse för överlevnad var djupt grundad i föräldragenerationen. 

Jag känner igen mig, man alltid fick med sig en säck potatis när man varit hemma. Berättelsen är skriven i korta episoder på en halv sida och skimrar som hennes ”minnesstenar”. ”Att skriva sitt ursprung är att skapa en berättelse om tillblivelse.[…] Den jag till sist blev och den jag var”. Den är mer en memoar än roman och det hade varit intressant om hon skrivit mer om de kulturella skillnaderna mellan släkterna som aldrig träffades, något man anar i texten.