Victor Hugos klassiska roman "Ringaren i Notre Dame" från 1831 är en vacker, sorgsen och i många benämnelser komplicerad historia. Sidoberättelserna i ändamålet att belysa kärlek och vänskap i 1400-talets Paris är nämligen oändligt många.
Trots dess knepighet är Victor Hugos bok om vänskapen mellan den vanskapte klockringaren Quasimodo och romska kvinnan Esmeralda populär att dramatisera. Både på film och teater.
I år har Västerbottensteatern valt "Ringaren i Notre Dame"till årets sommarteater. Satsningen är rekordstor, både när det gäller budget, scenens majestätiska storlek och den nya läktaren med nästan dubbelt så många sittplatser än den tidigare. Valet av pjäs faller sig också rätt naturligt. Det är första gången teaterchefen Fransesca Quartey regisserar sommarteatern, men redan 2008 dramatiserade hon den franska romanen vid Helsingborgs stadsteater. Inför den föreställningen skrevs musiken av P-O Nilsson och låttexterna av Bim Wikström och det är även deras verk publiken i Skellefteå får lyssna till.
Musiken och sångerna är det som dominerar i Västerbottensteaterns version av den klassiska berättelsen. Låttexterna är vackra, dramatiska och ibland lite humoristiska. Det sjungs och sjungs. De professionella skådespelarna får stå i rampljuset och sjunga ut medan hela 19 amatörskådespelare dansar i bakgrunden. Pjäsens främsta sångfåglar är Esmeralda, spelad av Elin Ström, och Pierre Gringoire, spelad av Knut-Sigurd Bygland. Deras skönsjungande sång skulle passa perfekt i vilken Disney-film som helst (och det menar undertecknad som en komplimang).
Valet att låta musiken och sången dominera handlingen är ett listigt drag. För som tidigare nämnt är "Ringaren i Notre Dame" en klurig nöt att knäcka. Men ibland kommer sången för tätt inpå, vilket gör att flytet i handlingen blir lidande. I allt sjungande försvinner också repliker, vilket är synd då dessa förtjänar att lyftas fram.
Men Västerbottensteaterns "Ringaren i Notre Dame", med ungefär lika många skådespelare på scen som antalet människor på ett mindre torg i dåtidens Paris, är också ett fint kulturinslag. Föreställningen innehåller många humoristiska detaljer som i sin enkelhet känns helt rätt för den tid handlingen utspelar sig under.
Höjdpunkten i föreställningen är däremot budskapet – alla människors lika värde oavsett vad. Till skillnad från originalhandlingen, där slutsatsen är att exakt alla av det manliga könet blir förälskade i Esmeralda, väljer Västerbottensteatern att fokusera på det som annars bara finns i bakgrunden. Förhoppningsvis kan den här versionens sätt att tackla detta viktiga ämne bli en aha-upplevelse för många.
Med andra ord, den som säger att kultur inte kan bidra till folkbildning har fel. Västerbottensteatern visar återkommande att deras föreställningar kan brottas med aktuella samhällsfrågor på ett utbildande sätt. Och det gäller minst sagt årets sommarteater.
Musiken och sångerna är det som dominerar i Västerbottensteaterns version av den klassiska berättelsen.