Roade. Skeptikern Stefan Sauk delade med sig av sina tankar under måndagskvällen.
Några decennier och håravfall har hunnit passera sedan Stefan Sauk fick sitt genombrott i satirprogrammet "Lorry" och med uttalandet "Jag är skeptisk". Men precis som många andra av sina medmänniskor lider han fortfarande av den så folkliga sjukdomen – skepsis. Med andra ord ett nästintill hopplöst syndrom som ofta resulterar till smått irriterande människor med en rädsla för allt och alla. Stefan Sauk, däremot, är det motsatta. Han är varken rädd eller irriterande. För hans skepsis leder till något gott. Dels föreställningen och den fullkomliga skrattfesten "Sauk – fortfarande skeptisk – and some fucking music" (ja, c:et ska vara felplacerat) och att han vågar säga det många går och gnisslar tänder över i sin tysthet. På ett vettigt sätt dessutom.
För ingen eller inget går säker under de två timmar Stefan Sauk roar publiken. Vad sägs om en dissekering av ordet "värdegrund" eller en berättelse om kinesers icke så empatiska sidor? Han ställer också frågan om vi människor inte hade haft det lite bättre ifall vi åtminstone fått dela 99 procent av vårt DNA, och inte 98 procent, med dvärgschimpansen.
Det låter kanske flamsigt, men glöm alla sådana tankar. För Stefan Sauk är sylvass och mycket påläst, vilket gör de flesta av hans argument och funderingar logiska. Sedan får en inte heller glömma hans förmåga att agera. När han exempelvis spelar en mycket osäker politiker eller en indisk, men klurig man, är det omöjligt att inte tokskratta (ni vet, så magkrampen kommer?). Och framförallt – omöjligt att vara skeptisk. Åtminstone för en liten stund.