På scen. Ellenor Lindgren står för dramatiseringen och är även ensam på scenen i "Glupahungern". Foto: Patrick Degerman.
Det är vinter, snöovädret river längs husknutarna. I en by långt norrut står husen glest, tallarna omsluter tillvaron. Där bor Ingrid med sina syskon, mamma och minnet av en pappa som försvann i den värsta ovädersnatten. Hon är speciell, svår att förstå säger familjen. Men när hon stoppar ner ett ludet frö i den karga jorden händer något. Allt hon sår växer sig starkt och stort – mycket ståtligare än vad klimatet egentligen tillåter. Och Ingrid, hon dras till skogen. Hon dras till odjuret som lurar mellan björkarna, till den djupt svartblå tjärnen och mörkgröna mossan.
Inne på Västerbottensteatern skiftar scenen i precis de nyanserna – kallt blått och mossgrönt. För första gången översätts Andrea Lundbergs roman "Glupahungern" till teater och i lördags var det premiär.
Ellenor Lindgren har försiktigt tagit Lundbergs poetiska språk och med enkla medel skapat en berättarföreställning som är lika delar smärtsamt vacker som intensivt spännande. Vi får följa Ingrid från hennes första andetag, genom hennes växande trädgård och decennier som förflyter. Hela tiden lurar något under ytan. Varför försvinner hon in bakom tallarna? Varför har hennes träd, björnträdet som det kallas, blodröda ådror? Och vad är egentligen glupan, den där obotliga rastlösheten som aldrig kan stillas?
Tillsammans med Lillemor Skogheden har Ellenor Lindgren skapat en sällsynt vacker föreställning, lika mycket scenkonst som förtrollande spänningsberättelse. Hon är ensam på scenen, med bara tre speglar och mullrande ljudeffekter som sällskap. Saga, dröm och verklighet flätas samman och snärjer publiken precis som glupahungern ibland snärjer ovetande flickor i Ingrids inlandsby. Vid första anblick kan berättargreppet tyckas svårsmält, och det är inte heller för alla. Du lämnas med frågetecken och förnimmelser – något som i andra uppsättningar skulle vara en nackdel, men som här matchar den skimrande mystiken perfekt.