Projektioner. I "Danslektionen" testar Västerbottensteatern digitala gränser. Foto: Patrick Degerman.
Vägg i vägg, i samma hyreshus men samtidigt världar ifrån varandra, bor Edin Modig och Senga Lindgren. Han är professor på Luleå tekniska universitet, hon är passionerad dansare. Han klarar inte av mänsklig beröring, blir socialt obekväm och brinner för fakta. Hon är deprimerad, smått alkoliserad och en bitter konstnärssjäl. På ytan totalt olika, som bäddat för komiska konflikter. Och så blir det också. Edin mottar ett stipendium och måste lära sig dansa. Han frågar Senga, och för 7000 kronor (eller nej, 7100 kronor som Edin mycket noggrant påpekar) säger hon ja.
I Sengas lila, stökiga lägenhet närmar de sig varandra. Det börjar knackigt, blir en krock mellan hennes tvätthögar och hans nitiska städbehov. Om jag säger att detta är en romantisk komedi så är det inte helt svårt att gissa vad som händer sedan.
"Danslektionen" är skriven av amerikanen Mark St. Germain, hade premiär i Boston 2014 och sätts nu upp på Broadway – och på Västerbottensteatern. Det är första gången Senga och Edin (eller Ever som han heter i originaluppsättningen) tar plats på en nordisk scen, och det var på tiden.
När regissör Bobo Lundén, som bland annat gjort "S.E.N.S.E" och "Darling Dorotea", tog sig ann uppdraget hade han ambitionen att skapa en liten föreställning i stort format, något lika intimt som generöst. Precis så upplevs också "Danslektionen". Scenen är rekordliten, inramad av stora dukar. Rekvisitan är sparsmakad och sceneriet utgörs till viss del av digitala projektioner. Det hade kunnat upplevas platt, utan tredimensionellt djup men istället blir det ytterligare ett verktyg för att förstå huvudpersonerna. Med hjälp av stämningsfulla illustrationer blottläggs Senga och Edins inre i realtid, och vi erbjuds en intim inblick i deras psyke.
Sarah Appelberg och David Andersson, som spelar det udda kärleksparet, är helt ensamma produktionen igenom och imponerar med sina kärleksfulla rolltolkningar. Inte långt in i föreställningen får vi veta att Edin har diagnosen autism och direkt känner jag en oro. Kommer detta vara ännu en i raden av platta skildringar av en person med autism? Där alla komiska poänger kretsar kring diagnosen? Där vi ska skratta åt Edin och inte med? Nej, inte enligt undertecknad. Tvärtom breddar föreställningen till viss del kulturvärldens porträtteringar av människor med autism. Jag säger inte att allt är helt oproblematiskt, för så är det sällan, men det känns hoppfullt att både Senga och Edin får lov att vara komplexa, kära, arga, förvirrade.
När ridån går ner bor värmen i bröstet och leendet på läpparna. Västerbottensteaterns danslektion är den perfekta romantiska komedin – välspelad, skrattframkallande men också fylld av välbalanserad svärta.
Lär sig. Edin Modig (David Andersson) får danslektioner av grannen Senga Lindgren (Sarah Appelberg). Foto: Patrick Degerman.