Tar över. Norra Sverige blir Bottniska republiken i "Darling Dorotea". Foto: Patrick Degerman.
Har du någon gång möts av förvåning när du berättat var du bor? Ett "Men varför flyttar du inte?" eller "Vad finns egentligen där"? Har du någon gång tröttnat på att alla berättelser cirkulerar kring Stockholm, på centraliseringen, på fördomarna, på sjukvården som försvinner eller försämras? Har du någon gång tänkt att kanske, kanske vore det bättre om vi bara lämnade Stockholmarna åt sitt öde?
I den frustrationen tar "Darling Dorotea" avstamp. Mitt under en glättig presentation av ännu ett ihåligt låt-oss-kapitalisera-på-Västerbotten-projekt stiger två svartklädda personer upp på scenen. En statskupp har precis ägt rum, norra Sverige har sagt ifrån och bildat Bottniska republiken.
Vi får följa med nätverket bakom revolutionen, den rakryggade aktivisten Tea, hemvändaren Karin och Stockholmaren Alexander – alla med olika infallsvinklar till det som just skett.
Föreställningen är ett tankeexperiment, där relationen mellan norra och södra Sverige undersöks och problematiseras. Den presenterar ingen sanning, utan bjuder istället in till reflektion. Vi guidas mellan olika scener, platser och perspektiv, men något som förblir intakt och kännbart pjäsen igenom är den svidande kritiken.
Bobo Lundén står för regi, och precis som hans tidigare produktioner "En julsaga" och "S.E.N.S.E" vill han tänja på gränserna för hur en teaterupplevelse kan se ut. Vi stiger inte bara in i en teaterlokal, utan in i ett parallellt universum. Publiken får namnskyltar, minglar tillsammans och läktarna förflyttas beroende på vilken scen som ska spelas. Vi är inte bara åskådare, vi är mitt i revolutionen, mitt i maktkampen och mitt i Bottniska republiken. Det är ofta effektfullt, även om ommöbleringarna för min del gärna hade kunnat vara färre.
"Darling Dorotea" är brinnande allvar, i en varm förpackning. Den blottgör smärtsamma sanningar om konsekvenserna av ett koloniserat Norrland men riktar även strålkastarljuset mot att samma mönster finns här, i vårt Västerbotten. Hur de som bor utanför Umeå behandlas, synen på inlandet och på samer – allt plockas upp och dissekeras på ett sätt som är lika delar dansanta musikalnummer som slag i ansiktet.
För mig som västerbottning, som bevittnat allt från oförstående storstadspolitiker till nedläggning av byaskolor, är det här en föreställning som går in under huden och stannar där. Jag slås gång på gång av hur mycket jag saknar berättelser om oss och vår verklighet, och att "Darling Dorotea" är precis det. Det är våra historier, våra funderingar men också vår kamp som vävs samman på ett imponerande sätt.
Föreställningen är ett tankeexperiment, där relationen mellan norra och södra Sverige undersöks och problematiseras.
Tillsammans. Alexander, spelad av David Andersson, och Tea, EvaMaria Oria, bidrar med två helt olika perpektiv i "Darling Dorotea".