Maria Möller. Hon är artisten, imitatören och sångerskan så folkkär i Skellefteå att hon under den här veckan ger föreställningen ”This time” tre gånger i sin gamla hemstad. Under urpremiären går det inte att undgå att platsen är vald med omsorg.
Hon kliver ut, till tonerna av förtrollande mysjazz, och redogör för platsens betydelse. Om hur hon stått här så många gånger, om hur hon fick sitt allra första teaterjobb som sufflös här. Om att det här, det är hennes scen. Och jag håller med.
Hon berättar om hur hon hela sin karriär stämplats med olika etiketter. Är hon sångerska som ibland skådespelar? Rolig musikalartist? Operasångerska som gör imitationer? Hon kommer fram till att hon är allt samtidigt och ibland inget av det – hon är Maria Möller. Att hon vägrar begränsa sig är också hennes största styrka. I "This time” blir detta tydligt. Kombinationen av långsamma ballader, en oerhört medryckande version av ”Cabaret” och närvarande, komiska passager är vinnande. Det blir aldrig tråkigt, och aldrig heller för mycket av det ena.
Möller tecknar en träffande bild av en utbränd samtid, berättar anekdoter om en skådespelarkollega som blivit kallad ”paddjävel” och delar med sig av reflektioner kring sitt eget artistskap. Med lätt hand guidar hon oss mellan läskigt porträttlika imitationer av Maria Montazami och Carola, vidare till "It don't mean a thing" och en oväntat svängig version av Eva, Magnus och Brasses ”Här och där”.
Maria Möller är en sann underhållare. När hon går av scenen dröjer sig en tanke kvar: finns det något hon inte behärskar?