Klungan får till en hel del fullträffar som: ”Du behöver inte vara rädd. Det finns ingen här inne som förväntar sig nånting av dig.” Det känns ju väldigt lugnande. Eller snarare tvärtom. Kan det vara att vi säger så till varandra – om än inte så ofta i klartext?
Flera sketcher börjar med att en person gör ett stort påstående som han sedan bryter ned i dess beståndsdelar tills ingenting finns kvar. Utom publiken förtjusta skratt som åtföljt hela processen. Och förstås måsskiten på alla kostymer och på de flesta av de få möbler som effektivt används för att få till olika effekter och stämningar. Klungans kroppsliga uppfinningsrikedom påminner om John Cleese och hans Silly Walks och scenbyten blir till en slags minisketcher.
Djurläten och andra ljud från publikens håll och på scenen gör att det känns som om det finns ytterligare en dimension i rummet. Kroppar som inte syns men som låter får en plats lite som i TV-teknik med digitala varelser. Fast här skapar publiken föreställningsvärlden direkt i realtid.
En minnesvärd scen inleds med att en man kommer in med en apotekspåse och fyra gigantiska tops vars användning väcker åtskilliga tankar. Och när en karaktär utbrister ”Problemet med Norrlands inland är inte att ungdomarna flyttar därifrån utan att de gamla stannar kvar” möts det av jubel och applåder från publiken. Det förbjudna uttalades. Inte att vi håller med. Men om något uttalas kan det ju bemötas på ett helt annat sätt. Och det är nog det som är en av poängerna med föreställningen.
Karin Lundström Rawden