Stark. "Sara, Sara, Sara!" är en stark föreställning på många sätt. Både fysiskt och psykiskt.
America Vera-Zavalas "Sara, Sara, Sara!" är inte en självbiografisk pjäs. Det har skådespelaren och tillika regissören för föreställningen, Anna Azcárate, varit noggrann med att påpeka. Istället handlar det om ett manus som går in på djupet. In i Sara Lidmans huvud, värld och tankar. En värld som inte alltid var så lätt, utan snarare tung och mörk i perioder.
Det är totalt fem perioder "Sara, Sara, Sara!" behandlar: Hällnäs sanatorium 1937, Gröndal i Stockholm 1960, Sydafrika 1961, Vietnam-kriget 1965 och slutligen Missenträsk 1999. Alla viktiga händelser och skeenden under Sara Lidmans liv. Emellanåt är det inte heller bara författaren som publiken får komma nära, utan även personen och kvinnan. En kvinna som slets mellan mycket, som kärleken och ensamheten, hembyn och Vietnam och dilemmat med att ha valt karriär framför moderskap. Det sistnämnda lämnar dock frågetecken, var verkligen Sara Lidman så nedstämd av att aldrig fått bli mamma?
I beskrivningen står det: "'Sara, Sara, Sara' är en berättarföreställning där ord blir kropp". Bättre beskrivning hade nog inte gått att formulera fram. Tack vare Anna Azcárates medskådespelare, Cecilia Milocco, blir det verklighet. Med ett scenspråk likt en dansare slingrar hon sig kroppsligt och genom replikerna. Allt till musiken eller ljudkonsten, signerad Frida Selander, som bland annat innehåller tickandet från köksklockan i Sara Lidmans barndomshem. Cecilia Milocco förkroppsligar Sara Lidmans arv och ord. Det är starkt och känns rakt in i hjärtat. Lägg därtill kvicka och skrattgivande slutsatser. America Vera-Zavala gör Sara Lidman rättvisa.
Imponerar. Det hade troligtvis inte gått att hitta någon som var mer passande att göra Anna Azcárate sällskap på scenen än Cecilia Milocco.