Fest. Astrid Assefa gestaltar Eivor och hela föreställningen ramas in av Andreas Risáns musik. Foto: Patrick Degerman.
De gamla tapeterna vittnar om försiktiga vattenskador, trägolvet är repigt efter otaliga, oförsiktiga kängor och linneskåpet är alldeles lagom kantstött. Sceneriet är en bygdegård, en sådan nästan alla västerbottningar har firat åtminstone en födelsedag i. Och i "Släktkalaset" återvänder vi hem till barndomens, eller berättelsernas, stökiga familjesammankomster. Där finns alla karaktärer vi känner igen, alla karaktärer som vi förväntar oss. Där finns rediga Eivor, stadig i sin Västerbottensdräkt som för att markera kopplingen till länet hon aldrig lämnade. Där finns älskvärda Gunilla, precis hemkommen från Bali efter skilsmässan och hemvändaren Carina i sin strama hästsvans. Redan från start är det tydligt att systrarna bär på många olikheter, men att de gått samman för att fira sin 80-åriga pappa med en fest som blir så mycket mer än bara tårta och ballonger.
"Släktkalaset" är fritt baserad på Maria Bloms "Masjävlar". Mycket är sig likt i Västerbottensteaterns uppsättning – karaktärerna, gnabbet, de tre systrarnas aviga relation. Men istället för Dalarna är platsen en obestämd ort i Västerbotten, och istället för dalmål bjuds det på referenser till hembränt och korthuggna svar på frågor. Men det centrala är, precis som i "Masjävlar", Gunilla, Eivor och Carinas relation till varandra men också till Västerbotten.
Hur formar hemorten oss? Och är det ett misslyckande att stanna kvar? Eller är det i själva verket ett misslyckande att flytta? "Släktkalaset" nuddar vid många frågor som är ständigt aktuella på platser som Maria Bloms Dalarna och vårt Västerbotten, platser som kämpar med allt från folk som flyttar till fördomar kring de som stannar kvar. Men istället för att gräva vidare och vrida och vänta på stereotyper väljer föreställningen att dröja sig kvar i dem. Klyschorna känner vi igen mycket väl – Ungkarlen Jan-Olof som bor hemma hos mamma, burduse farbror Ingvar som benämner kvinnor som "kärringar" och grannar som allra helst pratar om handarbete.
När "Danslektionen" hade premiär hösten 2017 pratade Västerbottensteatern om hur publiken efterfrågade komedier och att den uppsättningen var en del av att tillgodose det behovet. "Släktkalaset" har samma ambitioner, men når inte riktigt lika långt. Det är lättsmält och lättillgängligt och premiärpubliken brister regelbundet ut i skratt, men samtidigt blir det för mycket fars och lite för stökigt för undertecknad. I andra akten börjar dock kalasets stela artighet krackelera, och karaktärerna tillåts visa mer sårbarhet och svärta. Det är där, när det börjar skava, som "Släktkalaset" visar sig från sin bästa sida.
'Släktkalaset' nuddar vid många frågor som är ständigt aktuella på platser som Maria Bloms Dalarna och vårt Västerbotten.
Skål! Mikael Lindgren, längst fram, spelar farbror Ingvar i "Släktkalaset". Foto: Patrick Degerman.