På scen. Greger Ottosson berättar inlevelsefullt. Foto: Patrick Degerman.
När Verner Marklund faller ihop mitt i paltkoket sörjer hans vuxne son Roger honom i ungefär tre minuter. Sedan sträcker han armarna till skyn, spricker upp i ett leende och utbrister ett rungande "ja".
För utanför köksfönstret på familjegården finns hektar med dyrbar blandskog, en skog som Roger vill avverka och förvandla till sorgliga kalhyggen. I den dråpligt ledsamma stunden tar berättarföreställningen "Skogens konung" avstamp.
Ensam på scenen står Greger Ottosson, som på en fullsatt premiär berättar historien om Rogers kamp mot halvsystern Verna, hon som vill behålla tallarna och bevara skogen. På ett sömlöst sätt väver han samman den infekterade arvstvisten med sin egen barndom i byn Gamla Brattsbacka.
Det är en berättelse om tre personers olika förhållningssätt till skogen; om Roger som helt osentimentalt vill sälja, om den romantiserande stadsbon Verna och om Greger själv, en Västerbottning vars hjärta klappar för granbarr och ståtliga tallar.
Skrönan om Verna och Roger är humoristisk men med en mångfacetterad underton. Är det verkligen rätt att avverka i den takt vi gör idag? Vad händer med ekosystemet? Vad händer med glesbygden, byarna, våra vackra naturområden?
"Skogens konung" väcker liv i livsviktiga, politiska frågor och får publiken att reflektera över sitt eget förhållande till skog. Den är ett träffande inlägg i debatten, utan att komma med något svar, men framförallt är den en intensiv kärleksförklaring till tallarna, granarna och björkarna.