Jennie Thorgren har känt mycket skam.
Problemen började när sonen gick i fyran. Han ville vara hemma alltmer. Till slut så mycket att han aldrig var i skolan. Jennie Thorgren kände sig förvirrad och visste inte vad hon skulle ta sig till.
– Jag bad om hjälp – av skolan, BUP, sjukvården och andra myndigheter. Men det var ingen som kunde hjälpa. Bara stängda dörrar. Har du brutit benet kan du få hjälp snabbt, men när det rör sig om osynliga skador är det mycket svårare, säger Jennie Thorgren.
Istället började hon ifrågasättas som mamma.
– Det kom pekpinnar från olika håll. De undrade hur svårt det egentligen kan vara att få sitt barn till skolan då alla andra lyckas med det och att det är jag som förälder som är ansvarig.
Situationen blev tärande och ledde till ett sammanbrott. Hon kände en stark skam. För att klara de svåra stunderna bättre skrev Jennie Thorgren dagbok.
– Det var terapi. På något sätt måste mina problem ut ur kroppen, tänkte jag.
Efter en tid pushade några vänner henne att skriva en hel bok, med anledning av att fler säkert upplever eller har varit med om liknande situationer. Jennie Thorgren berättar att hon först inte alls trodde att det fanns någon publik för hennes berättelse. Men att hon till slut ändå kände ett starkt behov av att berätta. Dessutom arbetar hon som lärare och berättar att hon själv tidigare var en av dem som inte förstod hur en förälder inte kunde få sitt barn till skolan.
– Det finns så många förutfattade meningar och det har varit extremt tungt och något som drabbat mig hårt. Om jag bara kan hjälpa en annan människa på grund av boken så är allt arbete värt det, säger hon.
Boken heter "När dörrar stängs" och släpptes för cirka en vecka sedan. Här en genrebild. Pojken på bilden är inte Jennies son.
Boken släpptes för en vecka sedan och heter "När dörrar stängs". Det är redan fler än en som har tagit den till sitt hjärta.
– Det är främst igenkänning. Personer skriver till mig. Både de som har varit med om samma sak och som är mitt inne i det. De skriver och tackar för att jag vågar.
Jennies son har gått på Norsjöskolan. Nu har han gått ut nian.
Ändå känner författaren fortfarande en rädsla för hur boken ska tas emot. Hon ska till exempel berätta mer om den på biblioteket i Norsjö den 14 maj.
– Alla har något som de inte skulle berätta för andra om. Tänk att du då tar det och skriver i en bok så att alla kan läsa, om alla tankar och hemska stunder som du skäms för. Men jag kände att om jag ska skriva en bok så måste jag lägga alla korten på bordet. Men när jag ska stå där i Norsjö och prata inför folk som jag känner, då är jag rädd att jag inte ska klara det.
Boken har redan hittat hem till flera andra som befinner sig i samma situation, berättar författaren.
Samtidigt tycker hon att det är skönt att berättelsen är ute. Hennes son har nu gått ut nian, men blev en hemmasittare hela vägen ut ur grundskolan och de tunga åren gör sig fortfarande påminda.
– Jag blir fortfarande snabbt hjärntrött och kämpar även idag med mitt mående. Men jag mår bättre och boken är en del i den resan. Nu kan jag lättare bara säga att ’i dag har jag en dålig dag’ och fler förstår varför.
Om "När dörrar stängs":
– Är skriven av Jennie Thorgren, Norsjö.
– Är en berättelse föräldrarollens utmaningar och oändliga självuppoffring för att försöka förstå och hjälpa sitt barn genom en mörk och oviss tid – och om maktlösheten i mötet med ett skolsystem som inte passar alla.