Sofia Andersson Lundberg, programchef Sara kulturhus.
När programchefen Sofia Andersson Lundberg i våras berättade att MMA-galan Battle of Botnia skulle arrangeras i Sara kulturhus var det många av Norrans läsare som satte morgonkaffet i vrångstrupen. Något liknande har aldrig gjorts av ett kulturhus i Sverige och reaktionerna lät inte vänta på sig. Både på Norrans insändarsidor och i andra sammanhang debatterades frågan och vissa ifrågasatte vad ”slagsmål” har med kultur att göra och vad ”Sara Lidman skulle ha sagt om detta”.
Vad Sara skulle ha sagt har jag ingen aning om, däremot vet jag att Sara kulturhus ambition är att vara ett kulturhus som ”andas mod och har en vilja att tänka nytt”. En ambition som inspirerats av Saras sätt att vara. Jag har svårt att se vad som skulle ha varit mer modigt och nytänkande än att flytta in en traditionellt manlig idrott, som är omgiven av starka åsikter och en rad fördomar, i en miljö som ofta lockar främst kvinnor och inte sällan av det konservativa slaget. Det kräver mod och en vilja att våga utmana.
Så hur blev det? Lyckades Sofia Andersson Lundberg med föresatsen att locka en ny publik till Sara kulturhus och visa att huset är till för alla? Ja, utan tvekan. Evenemanget var slutsålt och en okulär besiktning från läktarplats visade att det var ett blandat klientel, men med en stor övervikt män. De senaste gångerna jag varit på teater och musikevenemang i kulturhuset har det varit flest kvinnor, så nog verkar det som att Battle of Botnia gett kulturhuset ett gäng nya besökare. Det här var första gången jag såg en kampsportgala och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men jag var lite tveksam till om en sådan här tillställning skulle funka på scen 1. Svaret är att det fungerade alldeles utmärkt. Rummets uppbyggnad förde tankarna till colosseum, publiken kom nära och det fanns nog ingen som kunde klaga på dålig sikt.
Skelleftekillen Anton Larsson gick sin sista match i karriären på Battle of Botnia i Sara kulturhus och hade ett starkt stöd från publiken.
Eventet som sådant då? Blodtörstigt skådespel eller hård kamp mellan elitidrottare? Helt klart det senare. Visst, för en oinsatt kan det uppfattas som primitivt: Två kämpar gör upp i ringen, en står som segrare. Det har mänskligheten ägnat sig åt i tusentals år. Och visst delades det ut både sparkar och slag, men det går absolut inte att likställa MMA med slagsmål. Det handlar om män och kvinnor som lagt ner oerhört mycket tid på sin idrott och matcherna övervakas både av domare och läkare.
Det jag framför allt slogs av är respekten som de tävlande visar varann både före och efter match. Som när Skelleftesonen Anton Larsson gjorde sin sista match i karriären och fick se sig besegrad av Karvan Ahmadi. Att Larsson skulle hyllas stort av hemmapubliken var ingen skräll, även om det var otroligt fint se. Då var de fina orden från motståndaren efteråt desto mer oväntade.
Inramningen med introduktionsfilmer och effektfulla entréer var proffsig och skapar ett mervärde för publiken. Stämningen bland åskådarna var på topp och kvällens höjdpunkt var huvudmatchen, då stans stolthet Andreas ”Real steel” Ståhl fick försvara sin titel mot utmanaren Juan Manuel Suarez. Enligt säkra källor var Ståhl rejält nervös inför sin första MMA-match på hemmaplan och efteråt tackade han publiken för att de gett honom hans ”bästa idrottsupplevelse”.
I september 2009 hade Norran ett reportage om nystartade Skellefteå kampidrott, där Andreas Ståhl var en av utövarna. Han var då 21 år och drömde om att delta i Battle of Botnia.
Jag träffade Ståhl första gången 2009 när jag jobbade som sportreporter i samband med att Skellefteå kampidrott bildades. Andreas var då 21 år och hade nyligen lagt av med brottning för att satsa på MMA. Drömmen var att gå en match i Battle of Botnia. Nu är han 36 år, rutinerad och med meriter som han då bara kunnat fantisera om. Men han är fortfarande samma ödmjuka kille och det var fint att han i lördags kunde infria både sina egna och publikens förväntningar.
Andreas ”Real steel” Ståhl försvarade bältet i huvudmatchen i Battle of Botnia i Sara kulturhus.
Men var verkligen allt bara bra? Nja, visst finns det saker att jobba på. Battle of Botnias arrangörer säger sig vilja verka för ökad jämställdhet och för att tvätta borta machostämplen som finns kring MMA. På det stora hela gör dom ett bra jobb med detta. Tjejernas matcher promotas lika mycket som killarnas och även bland tränarna finns flera kvinnor med. Emma Schöler och Nina Back svarade för strålande insatser i oktogonen och båda hade många supportrar på plats. Det kan säkert locka fler unga tjejer att börja med kampsport.
Umetjejen Emma Schiöler och finländskan Ouna Valkeinen bjöd på en jämn och bra match vid Battle of Botnia.
Så långt allt väl. Men av vilken anledning kommer det in unga tjejer i orimligt tighta kläder och poserar med skyltar i varje paus? Det är väl bra att publiken får hjälp att hålla reda på vilken rond det är, men varför har dom inte ”normala” kläder som övriga funktionärer? Männen som smörjer in atleterna med vaselin, kollar handskar etc har vanliga T-shirts med Battle of Botnias logga. Det känns helt enkelt inte särskilt 2024 att visa upp unga tjejers kroppar på det här sättet.
Det fanns flera yngre personer i publiken, även killar, som reagerade på samma sätt som jag. Så OM galan verkligen vill främja jämställdhet och locka en ny publik tycker jag arrangören borde tänka om här. Ge paustjejerna vettiga kläder och varför inte släppa in en kille som skyltbärare? Jag är säker på att män klarar den uppgiften lika bra. Annars går det säkert att nyttja storbildsskärmen även för detta ändamål.
Det hade också varit bra om publiken får veta vem som leder efter varje rond, att domarnas poäng visas på storbildsskärmen. Det skulle gör det lättare att hänga med och göra att även nya besökare känner sig inkluderade.