En mystisk stjĂ€rna uppenbarar sig pĂ„ himlen. Ăr den ett bibliskt tecken, eller ett bevis pĂ„ klimatkrisen? Grundsituationen i Karl-Ove KnausgĂ„rds nya roman, att nĂ„got dramatiskt sker som slĂ„r in i mĂ€nniskors vardag, kĂ€nner han igen frĂ„n sitt eget liv under 2020.
ââSĂ„ var situationen för oss i London. NĂ„got skedde som vi alla förhöll oss till. Livet dĂ€rhemma blev sĂ„ starkt, för man kunde inte gĂ„ ut och var tvungen att bara vara hemma tillsammans, sĂ€ger han pĂ„ telefon, pĂ„ lĂ„gmĂ€ld norska.
I vĂ„ras köpte han och hans fru ett hus med trĂ€dgĂ„rd i östra London, det gör vardagen med sju barn frĂ„n olika Ă€ktenskap lĂ€ttare. "Det Ă€r mysigt" sĂ€ger KnausgĂ„rd om att ha huset fullt. ĂndĂ„ tog den över 660 sidor lĂ„nga romanen bara runt tio mĂ„nader att skriva â han hade fyra timmar om dagen pĂ„ sig.
Vill skildra relationerna
I tio Är har Karl-Ove KnausgÄrd pratat offentligt om sitt genombrottsverk "Min kamp", och dÀrmed om sig sjÀlv. Nu Àr han mÀrkbart trött pÄ det sjÀlvbiografiska. I den nya boken möter vi en kör av röster i ett norskt samhÀlle. DÀr finns bland andra den narcissistiske litteraturprofessorn Arne, sjukhuschefen Solveig, som vÄrdar sin gamla mamma, och prÀsten Kathrine. Alla ser de livet pÄ olika sÀtt, och alla Àr de i grunden ensamma.
ââJag skrev sex böcker i huvudet pĂ„ en person. Nu Ă€r det det som sker mellan mĂ€nniskor som jag Ă€r intresserad av. Men det kan man bara fĂ„nga i den enskilda, sĂ€ger KnausgĂ„rd.
Han ville att boken skulle tÀcka ett brett spektrum av liv, men var nervös över att Äterge kvinnors erfarenheter. Tidigare har han programmatiskt blottat sina innersta tankar, men höll sig nu till rent faktiska hÀndelser.
ââDet blev vĂ€ldigt livlöst. SĂ„ jag bestĂ€mde mig för att ge fan i det och bara skriva, och anvĂ€nda mycket av mig sjĂ€lv. Vi Ă€r ju ocksĂ„ mer jĂ€mstĂ€llda nu Ă€n för en generation sedan, sĂ„ jag har ju en massa erfarenheter som innan var rena kvinnoerfarenheter, men som nu ocksĂ„ Ă€r manserfarenheter.
FrÄgor om liv och död
Bland vardagskonflikter och otrohetsaffĂ€rer ser alla den enorma stjĂ€rnan, som för tankarna till klimatkrisen. Men Karl-Ove KnausgĂ„rd har ocksĂ„ lĂ€nge tĂ€nkt skriva om MorgonstjĂ€rnan, den bibliska symbolen för Jesus, som dessutom representerar djĂ€vulen â Ă€ven han kallad för Guds son i Bibeln.
ââDet Ă€r nĂ„got slags ambivalens dĂ€r som jag alltid har gillat.
SjÀlv Àr han inte religiös, men i filosofin och religionen hittar han utrymme för de existentiella funderingarna. Nu skriver han om övertrÀdelser, och speglar den största av dem alla, som kristendomen bygger pÄ: att Jesus övervann döden. Boken nÀrmar sig grundlÀggande frÄgor kring vad liv och död ens Àr, med utflykter till diffusa dödslandskap och organoperationer dÀr patienten vaknar.
ââLivet blir sĂ„ extremt tydligt och vĂ€rdefullt nĂ€r vi mister det. Men vad sker om grĂ€nsen upphĂ€vs, om döden skulle försvinna, hur skulle vĂ€rlden dĂ„ se ut?
Samtidigt pekar han pÄ hur de döda under coronapandemin har förvandlats till siffror. I boken funderar en romangestalt kring döden, men KnausgÄrd förlÀnger essÀn in i en berÀttelse om en liten flicka som gÄr bort, för att visa att döden inte Àr abstrakt utan drabbar "en och en".
ââOch det Ă€r sĂ„ otroligt stora konsekvenser nĂ€r det sker, det Ă€r en fysisk realitet som Ă€r extremt svĂ„r, sĂ€rskilt nĂ€r det rör barn.
Vill se barnen
Barn har över huvud taget en framtrÀdande plats i "MorgonstjÀrnan", och de Àr alla utsatta. Karl-Ove KnausgÄrd tycker att de unga ofta saknas nÀr konsten och litteraturen öppnar rum med existentiella funderingar.
ââMen vĂ„ra barn dĂ„? Jag tror att vĂ„r tid har en större uppmĂ€rksamhet pĂ„ barn, medan man kanske Ă€r lĂ€ngre frĂ„n dem pĂ„ andra sĂ€tt.
Hans eget liv innehÄller tvÄ saker, enligt KnausgÄrd; hans skrivande och hans barn. Varje gÄng han har mött sina nyfödda bebisars blick för första gÄngen har det slagit honom att det Àr dÀr vi blir till, i relationen till andra mÀnniskor. Vi formas i barndomen, dÄ vi ocksÄ Àr sÀrskilt utsatta, menar han.
ââMĂ€nniskor Ă€r utsatta och vi har mĂ„nga sĂ€tt att skydda oss pĂ„, men barn har inte det. DĂ€rför Ă€r det nĂ„got i barnen som synliggör mĂ€nniskornas villkor, sĂ€ger han.
Barndomens betydelse har han ocksÄ funderat pÄ i relation till sin pappa. Genom arbetet med "Min kamp" har han fÄtt ökad förstÄelse för den man som fick sitt första barn bara 20 Är gammal.
ââHan var en kaotisk person med mycket kaos inom sig. Jag vet nu att han hade en svĂ„r uppvĂ€xt och han gjorde nog sĂ„ gott han kunde. Jag förebrĂ„r honom inte nĂ„got lĂ€ngre. Jag gjorde det dĂ„, och det var viktigt för mig med den uppgörelsen, men jag Ă€r tacksam för att det som har hĂ€nt har hĂ€nt, för det gör mig till den jag Ă€r och har gett mig det liv jag har nu.