Fosse: "Jag har ett slags högkänslighet"

När Jon Fosse tänker tillbaka på sin barndoms landskap invid Hardangerfjorden är minnena målade i ljus och mörker: han ser bilder framför sig av ett nattsvart landskap, med vågornas brus i bakgrunden, där enstaka gatlyktor bildade små punkter av ljus.

– Det är ett vackert, starkt och väldigt mäktigt landskap. Om man är mottaglig för intryck går det inte att undgå att bli påverkad av det, säger Jon Fosse på ett hotell i Stockholm som han valde eftersom det ligger invid havet.

Landskapet är framträdande i hans senaste storverk, den sju delar långa "Septologin", som kretsar kring två dubbelgångare med samma namn: Asle. Båda är konstnärer och båda har haft problem med spriten. Men en av dem kollapsar till slut. Temat kring ljus och mörker går igen i den ene Asles tankar om Gud, konsten och livet.

– Asle är väldigt upptagen av att bilder ska ha ett slags ljus i sig, säger Jon Fosse, som menar att ljuset bara kan synas om det också finns mörker i tavlan, likt gamla ikonbilder.

Känslig för intryck

Det är för sin dramatik som Jon Fosse är kanske mest känd. Hans pjäser har tolkats över tusen gånger över hela Europa, och under många år turnerade han runt till de olika uppsättningarna. Han reste ensam med en flaska whisky i bagaget.

– Det var mitt sällskap och det hjälpte mig. Men efter ett tag drack jag för mycket. Och då klarade jag inte att skriva längre, det har med precisionen att göra, säger han och berättar rättframt att det nu är tio år sedan han slutade med alkoholen.

Strax därpå konverterade han också till katolicismen.

Det kringflackande livet passade honom illa på flera sätt. Jon Fosse är känslig för intryck och för människors sårbarheter. Han ser aldrig på tv, lyssnar inte på radio och undviker folksamlingar.

– Det är en högkänslighet. Så jag avskärmar mig och lever tillbakadraget, säger han.

Som en motvikt till den mer intensiva dramatiken ville Fosse skriva en "långsam prosa", och i "Septologin" väller orden fram över mer än tusen sidor. Handlingen planerade han inte – att skriva utifrån en plan tycker han är "ointressant".

– Jag sätter mig alltid bara ner och börjar, och så lyssnar jag mig fram. Jag har varit författare i över 40 år nu och skrivandet fascinerar mig ännu mer än förut, och det är just för att jag vet inte vad som sker.

Varianter av liv

I böcker som "Sömnlösa" och "Det är Ales" förekommer samma personer som i "Septologin", där finns en Asle, och även där handlar det om parallella liv. Jon Fosse har en tendens att skriva om par, för balansens skull, säger han men undrar själv varifrån dubbelgångartemat kom.

Många av personerna i hans böcker är ensamma, men samtidigt bundna till varandra.

– Ja, det tror jag stämmer. De är ensamma och tillsammans likaväl. Det är något jag inte riktigt kan förklara. Jag kan förklara väldigt lite om min prosa, och vill inte göra det heller. Jag upplever ofta att läsare kan min diktning mycket bättre än jag, säger han ödmjukt.

På samma sätt som Asle och Asles medvetanden glider samman smälter nutid och dåtid ihop – till exempel i minnen av Asles döda fru Ales. Jon Fosse menar att hela romanen utspelas i ett "utdraget nu". Han jämför den också med det ögonblick inför döden då vissa menar att hela ens liv passerar revy.

– "Septologin" är varianter av ett liv som blandas samman och passerar förbi.

Komplexa människor

De många omtagningarna är utmärkande för Fosses stil, de är sprungna ur hans musikintresse. Och om Jon Fosse är svävande kring verkets mening är han bestämd kring hur texten ska låta – inte ett kommatecken får sitta fel. Med en reservoarpenna blir det ännu lättare att lyssna in, säger han, och börjar initierat tipsa om pennmärken.

Repetitionerna är också ett sätt att få in de pauser han ofta har i sina pjäser.

– Någon säger något och avbryter sig mitt i, det blir tyst. Det är lätt i ett teaterstycke, men man kan inte göra på samma sätt i en roman, säger han.

Han använder många men okomplicerade ord – själv kallar han det ett "basspråk". Jon Fosse skriver om det lokala livet, och det brukar framhållas att hans romaner handlar om "vanliga", "enkla" människor, men de begreppen protesterar han alltid mot.

– De jag skriver om är lika komplexa som alla andra människor. Man är inte enkel för att man inte kan ett akademiskt språk, säger han och fortsätter:

– Alla människor är vanliga och alla är unika, det är i det som människovärdet ligger. Ett gott diktverk ska vara just så, det ska inte likna något annat och det ska vara universellt och kunna tala till alla.